”Pappa, du har druckit så länge jag kan minnas. Jag håller på att tappa kontrollen. Jag har kommit full till jobbet. Du sitter där ensam i din stuga och dricker. Och det enda jag kan tänka på är att jag håller på att bli som dig. Vi måste göra nåt åt det här nu.”
Niklas Gyberg Ivarssons ord inleder filmen Jävla pappa. Han har så många frågor. Om sin pappa Leif, om alkoholen, om deras relation, om sig själv – och om han kommer bli som sin pappa. Filmen skildrar hur Niklas försöker få pappa och son att mötas kring ett projekt med att bygga en husbil. Ibland når de fram till varandra, men det finns många stunder av frustration, ilska, sorg – och fylla.
– Att få visa filmen för folk var en enorm upplevelse, säger Niklas när vi möts i hemstaden Malmö, ett år efter att filmen hade sin premiär.
Filmen fortsätter att visas, och Niklas Gyberg Ivarsson beskriver väldigt speciella möten med personer som levt med både eget och andras missbruk. Produktionsbolaget bakom Jävla pappa har tagit fram ett programpaket tillsammans med studieförbundet NBV och Våra Gårdar, med särskilt fokus på kamratstödsverksamheter inom nykterhetsrörelsen.
– Jag ser att folk känner igen sig. Det är enormt fint. Att få visa filmen ger mig en bekräftelse på att andra gör samma resa, att folk hela tiden kämpar. Och att förändring är möjligt.
En av dem som lyssnat till Niklas är IOGT-NTO-medlemmen Christer Håkansson. I vintras ordnade IOGT-NTO Torshälla en öppen filmvisning och föreläsning kring Jävla pappa. Christer Håkansson kunde personligen känna igen sig i båda rollerna som skildras i filmen.
– Jag är alkoholistbarn, och min pappa dog i beroendet. Jag har själv varit nykter i 27 år, så mina barn har fått en nykter och drogfri pappa.
I publiken i Torshälla fanns flera som på olika sätt hade erfarenheter av beroende och medberoende.
– Filmen är ju väldigt ärlig och visar verkligen hur sjukt det kan vara i en familj med missbruk. När vi gick hem var vi nog alla otroligt berörda.
Niklas Gyberg Ivarsson är även ute och visar sin film inom ett skolprojekt i Skåne, med besök på gymnasie- och folkhögskolor.
– Genom att jag berättar om mina bekymmer är ju målet att få ungdomar att våga prata mer om hur de mår.
När han är ute på skolorna händer det att skolkuratorn i efterhand får ta emot många samtal från elever.
– Det känns som att filmen har öppnat vissa portar hos elever som upplevt liknande saker.
När han började göra sin film var utgångspunkten att han såg likheter med sin pappa. Han såg bland annat hur hans eget drickande var en del av trassliga relationer, bråk och en oförmåga att hantera det mörka i livet.
– Jag har funderat jättemycket på varför jag är som jag är.
Pappa Leif återkommer i filmen till att han vill välja glädje. Öl och rom blir hans sätt att ”vrida om knappen” till glädjen. När Niklas vill prata om hur de egentligen mår, tar Leif hellre upp munspelet, dansar till sin 70-talsmusik och öppnar ännu en ölburk. Men vid några tillfällen kommer det fram att Leif själv bär på tunga minnen bland annat från uppväxten, med en mamma som till slut söp ihjäl sig.
”Jag tycker det är jobbigt att se dig dricka som du gör”, säger Niklas till pappan som sitter mittemot honom i husbilen. Han ställer frågan på sin spets: ”Om jag skulle säga att det är mig eller spriten?” Pappan svarar: ”Då valde jag spriten.”
Hur kändes det svaret?
– Det var såklart jättejobbigt att höra. Men samtidigt tycker jag att filmen ändå visar att han gör vad han kan för att välja mig.
Ett viktigt tillfälle i filmen är när Niklas helt enkelt inte orkar längre. Det gemensamma projektet att bygga husbilen brakar ihop, och Niklas ringer till sin mamma.
”Jag vet inte vad jag ska göra. Han är bara full hela tiden.”
Mamman får stå för förnuftets röst i filmen:
”Måste du vara där? Det är viktigt att du också mår bra. Pappa är vuxen. Han får ta hand om sig.”
Filmen hjälpte Niklas Gyberg Ivarsson att få syn på något viktigt:
– Mitt risksökande beteende är påverkat av pappas risksökande beteende. Idag försöker jag vara snällare mot mig själv, och jag dricker inte lika mycket som förut. Jag dricker inte alkohol för att fly från jobbiga känslor.
Arbetet med filmen, och mötet med alla människor, har gett honom många insikter.
– Trots allt är jag och pappa väldigt olika. Jag är inte längre rädd för att ärva hans dåliga sidor.
En version av artikeln har tidigare publicerats i Junis rapport Bryt mönster.