Det är poya i byn Sama, strax utanför Buttala i de södra delarna av Sri Lanka. Poya är en buddhistisk högtidsdag som infaller en gång i månaden och de allra flesta är då lediga från skola och jobb. I byn bor ungefär 120 familjer som främst försörjer sig genom att jobba på sockerplantagen i närheten.

– Tidigare brukade männen tillbringa den här dagen med att dricka, säger Deva Raja Ashokamala som är mamma och en tongivande röst i Sama.
En smäll och ett rop hörs från en öppen plats mitt i byn. Den här poyadagen är de flesta av byns pappor hemma och spelar cricket med barnen istället för att dricka.

Strax före det lankesiska nyåret, som infaller i april, startade IOGT-NTO-rörelsens samarbetspartner Adic en barngrupp i byn med hjälp av medel från Radiohjälpen. 55 barn från byn valdes ut att delta i projektet. Målet är att stärka barns rättigheter och förebygga att de tar skada av alkohol, men projektet har fått långtgående konsekvenser i Sama.
– Nyåret är en högtid då man förväntas ära sina föräldrar, men papporna här i byn har oftast varit frånvarande och druckit alkohol under nyåret. Min man blev tårögd i år när han höll sig nykter och fick barnens uppskattning för det, säger Deva Raja Ashokamala.

Förra årets nyårsfirande blev en vändning för byn. Inför högtiden fick barnen i gruppen uttrycka hur de kände inför sina fäders frånvaro och betygsätta dem. På så sätt fick många pappor svart på vitt att deras barn var ledsna över deras drickande.
– Vi har gjort glädjekalendrar där vi markerar vårt humör för dagen, då kan man sätta en ledsen markör när ens pappa druckit alkohol, och de vill ju att vi ska vara glada, säger Kanagaraja Kavya, som är ett av de äldre barnen i gruppen.
– Mina barns pappa frågade varför de markerat med ett ledset ansikte de dagar han druckit, det blev ett sätt att börja prata om alkoholen, säger Deva Raja Ashokamala.

Barngruppen samlas varje lördag. Numera deltar även många av de barn som inte från start valdes ut att vara en del av projektet. I barngruppen får de bland annat lära sig om barns rättigheter, relationer, ledarskap och hygien. Man har också tagit upp vikten av att äta näringsrik mat för att kunna göra bra ifrån sig i skolan. Sama är ett fattigt samhälle som myndigheterna verkat ha gett upp hoppet om. Många i byn har inte kunnat förse sina barn med tre mål mat om dagen och den mat man har tillgång till har främst bestått av ris och linser.
– Barnen brukade få pengar att köpa snacks för istället för mat, säger Deva Raja Ashokamala.
Nu har flera i byn börjat odla hemma för att kunna ge sina barn bättre mat. Pengarna som brukade gå till snacks kan istället sparas till att köpa skolmaterial.

Veena Nilakshi visar sin hemodling där hon odlar, chili, potatis, bönor och sallad. Hon har även skaffat ett hönshus på baksidan av trädgården, inspirerad efter träffar med den mammagrupp som Adic startat parallellt med barngruppen.
– Många barn har varit undernärda i byn. De har varit vana att äta kakor och snacks. Genom mammagruppen har vi kunnat ändra på det och ge dem mer näringsrik kost.
I de flesta hus finns nu också en plats för barnen att göra sina läxor, ytterligare en sak som barngruppen lärt ut vikten av.
– Tidigare fick han göra läxorna på golvet, nu sätter han sig och gör frivilligt läxorna i en eller två timmar på kvällen, säger Kandaiya Shivakumari och visar ett litet skrivbord med högar av skolböcker.

Hennes största förhoppning är att hennes son ska få gå på universitetet. Under de senaste tio åren är det bara en elev från byn som faktiskt kommit in på universitetet. Men i år har samtliga av eleverna i årskurs 11 klarat slutproven.
– Jag vill att min son ska få en bra utbildning så att han kan få ett bra jobb, inte att han ska ha samma liv som vi haft. Vi har satt de här barnen till världen, men vi har inte vetat hur vi skulle ge dem mer än deras grundläggande behov.
– Jag hade inte gift mig vid 21 om jag hade haft de möjligheterna min dotter har, säger Deva Raja Ashokamala.

Hon hade stora drömmar om att utbilda sig. Men hennes föräldrar var frånvarande och istället växte hon upp i sin mosters hushåll.
– Jag skulle vilja att min dotter blev läkare, men det viktigaste är att hon får göra vad hon vill.
Dotterns närvaro i skolan brukade vara sporadisk, men efter några månader i barngruppen är hon nu i skolan varje dag.
– Hon ville inte lyssna när man sa åt henne. Men genom mammagruppen har jag fått lära mig att inte slå barnen för att de ska gå till skolan, utan prata med dem.

Byns hus letar sig upp på en bergssluttning. De flesta är enkla konstruktioner med omålade murade väggar och betonggolv. Husen ligger tätt ihop och de flesta saknar fönsterglas.
– Tidigare var det ofta bråk i byn. Antingen mellan män som druckit eller mellan man och hustru när mannen kommit hem full, säger Deva Raja Ashokamala.
– Alla i byn hör när det är bråk hos en familj och det kan göra att barnen skäms för mycket för att gå till skolan dagen efteråt. Det gör det också svårare att göra läxorna, säger Kanagaraja Kavya.

Hon menar att närvaron i skolan ökat tack vare projektet och att fler barn har råd med skolmaterial.
– Byn förändras när papporna slutar dricka, säger hon.
Tidigare brukade polisen kallas till byn åtminstone några gånger i veckan på grund av bråk.
– Vår dotter brukade få gömma sig när hennes pappa kom hem full. Men nu är det inte bråkigt längre och det är en lättnad, säger Veerappa Radeeka.

Hennes man brukade inte vilja jobba på sockerplantagen och de pengar hon tjänade in på att jobba la han på alkohol. Hon kunde ha tjänat 170 kronor efter en dag på sockerplantagen, men mannen brukade tvinga till sig pengarna. Hans missbruk kunde kosta över 100 kronor om dagen, en stor del av familjens pengar.
– Eftersom han själv inte kunde ta lån tvingade han mig att låna pengar så att han kunde fortsätta dricka, säger Veerappa Radeeka.
Många kvinnor i byn har liknande berättelser om hur stora delar av hushållskassan gått till mannens drickande. Nu har Veerappa Radeekas man startat en liten butik som han sköter. Pengarna som tidigare brukade gå till alkohol har de sparat i en stor röd burk.
– Tiden sedan nyåret har verkligen varit den bästa för oss som familj, säger hon.

Tekla Sithari har med hjälp från Adics mammagrupp också börjat spara pengar. Hon visar upp en ytterdörr som hon äntligen haft råd att installera till det enkla huset hon bor i med sin familj. Nästa steg är att göra något åt husets fyra tomma fönsterhål, som i nuläget täcks av korrugerad plåt.
– Under nästa år hoppas jag ha råd att ordna två av dem, säger hon.