Sanna Lundell kommer direkt från stallet, med friska rosor på kinderna när vi ses. Vi är några mil utanför Stockholm, nära hästgården där hon bor med sina barn och mannen, skådespelaren Mikael Persbrandt. Hästarna har alltid varit en viktig del av Sannas liv, men särskilt de senaste tio åren har de blivit en del av livet både privat och i arbetet och har skapat en känsla av frihet och lugn i en hetsig tillvaro.
Men karriären har innehållt mycket mer än hästar. Hon ser sig själv som frilansjournalist, men samtidigt är hon även anhörigterapeut, programledare för Karlavagnen i P4, poddare, arrangör av hästevents och diakonistudent. Hon har också många följare i sociala medier där hon delar med sig av livet på gården och de olika projekten.
Det har alltid varit fullt upp kring henne, men 2010 ändrades mycket. Hon var mitt uppe i en rad frilansuppdrag, småbarnsliv och bloggande när utbrändheten slog till. Det var efter det som hon bestämde sig för att flytta ut på landet.
– Då bestämde jag mig för att jag måste göra något annat. Jag måste jobba med händerna också, inte bara med huvudet.
Vi rör oss mot restaurangen nära stallbyggnaden och hoppbanan, och hon beställer vant in lunch. Personalen och de andra stammisarna känner igen henne och några hundar kommer fram och nosar bekant på hennes hemtrevliga doft av häst och stall. Vi sätter oss och det märks att Sanna att Sanna själv är van att formulera sin historia.
Sanna Lundell”Kändisskapet är inget jag går igång på.”
Hon berättar att utbrändheten inte bara handlade om arbetet, utan var också nära kopplat till det Sannas karriär handlat om på senare år: medberoendet. Det har funnits där ända sedan barndomen då pappans alkoholism präglade familjen. Drickandet var inte heller bara privat utan också något som syntes i offentligheten: pappan är musikern och författaren Ulf Lundell och hans liv var löpsedelstoff.
Trots att Sanna själv växte upp i Åre, fysiskt avskilt från stockholmslivet, var det svårt att vara anonym. Efter gymnasiet pluggade hon islamologi och hoppades bli utrikeskorrespondent, men drömmen fick läggas på hyllan när hon blev gravid bara lite över 20 år gammal. Istället tog hon jobben som gavs.
– När jag fick frågan om jag ville blogga på Mama fattade jag också att det var för att jag hade en bakgrund som intresserade folk. Jag gjorde ett val att träda fram, eftersom jag ändå aldrig skulle kunna vara osynlig i mina texter. Men kändisskapet är egentligen inget jag går igång på.
Fast, konstaterar hon, det vet man ju aldrig, eftersom det bara är såhär det varit. Jag kanske hade saknat det om jag inte fått det, tillägger hon efter viss reflektion.
Livet i rampljuset eskalerade när hon blev ihop med skådespelaren Mikael Persbrandt, en relation som håller i sig 18 år senare. Idag är maken nykter men under många år skrevs det i tidningarna om hans festande – något han själv talat ut om i sin självbiografi. Hon poängterar också att maken var 42 när han fick sitt första barn och levde det mer typiskt ungdomliga festlivet längre än de flesta. Idag är han helnykter och har fått en diagnos som bipolär. Hennes pappa har däremot börjat dricka igen, efter många år som nykter.
Sanna Lundell”Det hade känts jättekonstigt att inte berätta det som alla redan vet.”
Allt det här låg och puttrade i bakgrunden, när Sanna efter utbrändheten verkligen började aktivt ta tag i sitt medberoende. Typiska drag när man lider av det är kontrollbehov, låg självkänsla och att se sig själv som offer, något hon kände igen i sig själv.
– Medberoendet gör att jag är extremt konflikträdd och kan tolerera saker som andra inte står ut med, allt från osunda arbetsmiljöer till relationer. Istället för att gå därifrån blir jag mentalt besatt av att lösa saker och försöka kontrollera utgången.
Det första steget i arbetet med det aktiva medberoendet var att börja sätta gränser, något som ofta skrämmer bort folk som tidigare tyckt att man var lätt att ha att göra med.
– Min första anhörigterapeut sa, din telefonbok kommer halveras, men oroa dig inte – den kommer byggas på igen. När man börjar sätta gränser attraherar man en helt annan typ av människor.
I samband med det egna arbetet skapade hon och Ann Söderlund, som hon idag har en populär podd ihop med, det uppmärksammade programmet Djävulsdansen för SVT, som handlar om medberoende.
– Vi fick verkligen kämpa för att sälja in serien, men den fick en enorm genomslagskraft. Första avsnittet hade över en miljon tittare.
I mycket av det journalistiska arbetet om medberoendet har hon utgått från sig själv. Eftersom hennes pappa varit så öppen med sin alkoholism och hennes man var så omskriven under sina mer ”vilda” år, var det ett naturligt steg att prata öppet om det egna medberoendet och utgå ifrån den egna erfarenheten.
– Det hade känts jättekonstigt att inte berätta det som alla redan vet. Valet gjorde inte riktigt jag. Och har man en egenupplevd erfarenhet man delar med någon blir det mycket lättare att komma nära. Jag har mötts av så mycket kärlek, förståelse och fått enorma förtroenden från människor som delar liknande erfarenheter.
Just nu föreläser Sanna Lundell i samarbete med IOGT-NTO om att våga prata om beroende, medberoende och psykisk ohälsa. Hon studerar också till diakon. På sätt och vis är det en motvikt till tendensen hon märkt sedan hon utbildade sig till anhörigterapeut för fem år sedan: ett skifte i samhället mot en mer medikaliserad syn på beroende.
Sanna Lundell”Jag tror att det är jättejobbigt för någon
i missbruk att vara med en person som
sticker hål på förnekelsebubblan.”
Sedan flera år tillbaka har Sanna ingen kontakt med sin pappa – på hans initiativ. Hon pratar om det distanserat och kontrollerat, som att hon presenterar en uppsättning fakta. Sakligt konstaterar hon att det är väldigt svårt att ha en fungerande relation med en person som har ett aktivt missbruk. Att man inte kan förvänta sig en sund relation på bådas villkor.
– Jag tror att det är jättejobbigt när man är i ett aktivt missbruk att vara med en person som hela tiden sticker hål på förnekelsebubblan. Är man i ett aktivt fördjupat missbruk undviker man människor som kan spegla en och man blir mer och mer ensam.