Sällan har IOGT-NTO:s insatser behövts så akut som efter tsunamin, som drabbade Sri Lanka, Indonesien och Thailand så hårt för 20 år sedan. IOGT-NTO hade projekt i både Thailand och Sri Lanka, men särskilt på Sri Lanka hade engagemanget pågått i många år när tsunamin inträffade 2004. Sara Heine var anställd på IOGT-NTO-rörelsens internationella arbete när hon vaknade upp på annandag jul och hörde om katastrofen.
– Vi jobbade dygnet runt. Det blev rubriker i en norsk dagstidning för att jag jobbade i pyjamas. Det var min norska kollega, Ståle Stavrum på Forut, som sagt till tidningen att jag inte hunnit ur pyjamasen, och så var det, säger Sara Heine.
Forut är en norsk organisation som arbetat på Sri Lanka sedan slutet av 60-talet. UNF gick in och stöttade arbetet 1972 och Sverige och Norge registrerade den gemensamma organisationen Forut Sri Lanka. Så småningom gick även de övriga förbunden i IOGT-NTO-rörelsen in i engagemanget.
– Vid tiden för tsunamin var Forut Sri Lanka den tredje största biståndsorganisationen i landet. På grund av de etniska motsättningarna som rådde hade vi alltid en svensk eller norsk chef. Vi hade 20 lokalkontor och upparbetade kanaler över hela ön.
Sara Heine hörde på nyheterna att My Travel skulle skicka ner tomma flyg och hämta hem svenska medborgare.
– Jag ringde dem och frågade om vi inte kunde få fylla dem. Vi hade fått listor över vad som behövdes från våra lokalkontor. I vanliga fall försöker man bistå med lokalt producerat material, men nu gick ju inte det så jag ringde runt och lyckades få förbandsmaterial från Cederoths och fick Hertz att låna ut bilar för att köra materialet till Arlanda. Genom Erik Winnfors kontakter fick vi ett vattenreningsverk från Sundsvall och personal som följde med för att montera det. Vi fick också vattenreningstabletter och annan utrustning för vattenrening. Totalt fyllde vi fem plan.
Så kom det sig att nykterhetsrörelsens hjälp anlände först.
– Ett av många citat från tiden var när dåvarande biståndsminister Carin Jämtin stod i Aktuellt och sa: ”Förvånansvärt nog är det IOGT-NTO-rörelsen som fått ner det första vattenreningsverket till Sri Lanka.” Detta i en situation då svenska myndisgheter knappt hade vaknat. Efter att ha besökt Sri Lanka beslöt Carin Jämtin att vi skulle få huvudansvaret för den svenska hjälpen.
Många medlemmar hade ett engagemang för Sri Lanka sedan tidigare.
– De hade kanske varit med i Ceylonklubben eller åkt med på någon av Stig Kroons studieresor dit. Så vi fick snabbt in mycket pengar, många ville vara med och bidra. Gunnar Eklöf från Örnsköldsvik ringde och berättade att han fått ihop 100 000 kronor i en bössa. Det var ju också en speciell katastrof som drabbade främst thailändare, lankeser, svenskar och norrmän och förenade våra folk på det sättet.
Ceylonklubben var en insamlingsverksamhet till stöd för rörelsens arbete på Sri Lanka som startades av Stig Kroon. Givare belönades med gåvor som inköpts på Sri Lanka.
Själva arbetet kring tsunamin höll på i tre år och genomfördes i tre faser.
– Första veckorna handlade om nödhjälp och tält; att se till att folk överlevde och inte drabbades av kolera.
Fas två handlade om att få livet att fungera.
– Då hjälpte vi till med semipermanenta bostäder, förskolor, skolor som kunde använda till de permanenta bostäderna var klara. Och inte minst krävdes psykosociala insatser för de barn som förlorat hem och kanske även familj och vänner.
Myndigheterna satte upp regler för de nya bostäderna.
– Före tsunamin hade vi ett bra samarbete med de andra biståndsorganisationerna och samordnade vårt arbete. Men efter tsunamin damp det ner hundratals organisationer på ön och det blev ganska rörigt. Många kände inte alls till landet. Och hjälpen från olika organisationer kunde se ganska olika ut. Nu reglerades hur bostäderna skulle se ut och var de skulle ligga.
Bostäder fick inte längre byggas nära havet.
– Det var ju rimligt, men det var också dubbelt. Många försörjde sig som fiskare och skulle nu bo flera kilometer från stranden. Myndigheterna passade på att få bort fattiga fiskarfamiljer och sålde sedan av marken till hotell.
Fas tre handlade om att få samhället att fungera permanent.
– Vi fick ansvar för ett område där 550 bostadshus skulle uppföras. Det handlade också om att skaffa nya, eller reparera skadade, fiskebåtar och bidra med nya fiske- och jordbruksredskap. Vi bidrog också med yrkesutbildning och infrastruktur, vägar och brunnar. Vi byggde fiskebodar på stranden där fiskarna kunde vila, äta och sälja sin fångst nu när de bodde så långt ifrån.
För att skapa ett samhälle krävs mer än bara bostäder.
– Det måste finnas lokaler där man kan samlas. Lankeserna skiljde sig från många andra länder i regionen. Deras läskunnighet var hög, 90 procent, vilket var högre än USA:s. De är också väldigt duktiga på att organisera sig. De går samman i föreningar och kooperativ och hjälps åt när det behövs. Det påminner inte så lite om hur vi gör i Sverige. Men det kräver också att man har tillgång till lokaler att samlas i. Vi såg till att det fanns samlingslokaler och bibliotek.
Sara Heine och hennes kollegor oroade sig för hur det skulle gå för familjerna i de nya bostadsområdena.
– Där skulle familjer bo som inte bott i närheten av varandra tidigare. Och de skulle bo flera kilometer från havet, men när jag kom tillbaka tio år senare såg jag att det hade gått över förväntan.
Enligt Sara Heine var en annan utmaning att inte skapa splittringar mellan de grupper som drabbats av tsunamin och de som inte gjort det, men ändå levde i stor fattigdom. Hon har beskrivit det så här: ”Till dem kommer inga stora hjälpsändningar eller teve-team som skildrar hur de lever. För att inte skapa nya problem i ett redan konfliktdrabbat land är det därför viktigt att arbeta med alla grupper i landet.”
För att minska motsättningarna beslöt sig Forut för att finansiera några mindre projekt för invånare som inte direkt drabbats av tsunamin.
Så här tjugo år efteråt kan man konstatera att IOGT-NTO-rörelsens insats var enorm. Den fick också en del uppmärksamhet.
– Kronprinsessan Victoria kom ner och hälsade på barnen vi jobbade med. De älskade henne för hennes naturlighet och för att hon lekte med dem, men de var besvikna på att hon såg så vanlig ut, inte som de föreställde sig en prinsessa.
Medlemmarna var stolta över IOGT-NTO-rörelsens insats.
– Det var ett stort åtagande och det engagerade våra medlemmar mycket. Många kände en stolthet över vad vi åstadkom, vad vi klarade att genomföra. Nu när vi pratar om krisberedskap är det bra minnas att det som fungerar bäst är att hjälpas åt och jobba tillsammans.