”Jag är säker på att varje ’problemunge’ som plockar upp en pensel eller en gitarr och ges tillgång till en ateljé eller replokal är en stor vinst för samhället”. Så säger Lars Winnerbäck i den film där en stor del av Sveriges artistelit deltar i protest mot nedskärningarna i statsbidraget till studieförbunden.
Andreas Ljungman, verksamhetsutvecklare på NBV Väst, delar Winnerbäcks analys.
– I det långa loppet motverkar vi mycket dåligt i samhället genom att folkbildningen kan erbjuda replokaler. Det finns många ungdomar som kanske kommer från trasiga familjer, och som bara vill ha nånstans att vara och spela musik.
Andreas Ljungman har själv hållit på mycket med musik genom åren och han får nu via sitt arbete på NBV Väst skapa förutsättningar för andra att utöva musik. En sådan plats är musikhuset Skriket på Lindholmen i Göteborg, ett av flera musikhus där NBV Väst bedriver verksamhet. På Skriket finns replokaler att hyra för band, och här finns fullt utrustade lokaler där det går att prova på att spela. Här finns även konsertlokal – med fem meters takhöjd och stora dörrar som kan öppnas ut mot Göta älv.
– Alla tycker det är en så fin och spännande lokal! Skriket gör det möjligt för band att tänka: ”Nu har vi repat ett halvår, nu vill vi spela lite live”. De kan arrangera själva, all utrustning finns. Det är bara att bjuda dit folk.
I den här delen av musikvärlden är många nykterister, bland annat av politiska skäl, så NBV är ett naturligt studieförbund att vända sig till, berättar Andreas Ljungman. Men det är tuffa tider för de svenska studieförbundens musikverksamhet.
– Just nu känns det som att politiken ser ner lite på musiken. ”Man står bara och repar, det är ingen riktig folkbildning”. Men det är ju så mycket mer. Det motverkar ensamhet och psykisk ohälsa, man träffas och dricker kaffe tillsammans, pratar politik – det är hela det sociala.
Det är detta som uppropet om replokalskrisen vill uppmärksamma. Enligt intresseorganisationen Studieförbunden i samverkan riskerar omkring 20 000 personer att bli utan replokal och värst drabbas landsbygden. När Andreas Ljungman möter kollegor i andra studieförbund är krisen redan en verklighet.
– Alla vittnar om att de får stänga ner replokaler och kontor.
Han berättar om ett musikhus i Mölndal där Studieförbundet Vuxenskolan fick lägga ner all sin verksamhet för en tid sedan.
– Efter det har vi fått 30 band som har gått över till oss.
NBV är det studieförbund som än så länge inte har drabbats så hårt av nedskärningarna i statsbidraget.
– Det är lite olika från region till region, beroende på ekonomi. Men för NBV i stort är det hyfsat okej, just nu. Vi har haft lite skicklighet och även tur.
Förklaringen menar han är den stora omorganisation och anpassning som skedde redan före pandemin och före regeringens nerdragningar.
– Vi har redan sedan tidigare lagt ner en del kontor och lokaler.
Som Accent tidigare berättat gäller det sedan årsskiftet ett nytt system för statsbidrag till studieförbunden. Grunden för fördelningen av det totala statsbidraget till studieförbunden är det så kallade åtagande som varje studieförbund lämnat in, och som definierar respektive studieförbunds profil och särart. För NBV:s del är det nykterhet, demokrati och föreningsliv, inkludering och kulturliv. ”De flesta studieförbund får en minskning, men vi ökar vår andel”, berättade NBV-förbundets verksamhetschef Magnus Nilsson för Accent i höstas.
Att NBV har definierat just kulturliv som en del av sitt åtagande innebär att studieförbundet också får anslag för att bedriva bland annat musikverksamhet.
– NBV var nog lite bättre förberedda än andra studieförbund, som får ta den smällen nu. Det är mycket hårdare för alla andra, konstaterar Andreas Ljungman.
Men kan alla band komma till NBV istället?
– Både ja och nej. Vi har ju kulturliv som ett av våra åtaganden, så på så sätt är musik något vi ska hålla på med. Men det kan ju inte komma 300 band, det har vi inte budgeterat för. Det kan inte vara NBV som tar hand om alla band.
Han berättar om Trollhättan där ABF fick stänga ner sin musikverksamhet helt och hållet.
– Då kom det band till mig, men det är fullt i våra replokaler. Så då har de ingenstans att vara.
I mindre städer kan det kanske vara lättare att hitta alternativa replokaler med rimliga hyror när studieförbunden inte finns kvar. Men det går inte att spela var som helst.
– Du måste ju vara nånstans där det inte stör någon, det går inte att spela i ett hyreshus exempelvis. De där männen i 40-årsåldern som vill börja spela i band och som har bra jobb och pengar – de har ju råd att hyra något annat. Men för de som är 20 år är det inte lika lätt.
Här fyller studieförbunden en viktig roll för mångfalden inom musikvärlden. Ett exempel är just musikhuset Skriket som vänder sig specifikt till kvinnor och transpersoner, i en ambition att främja ett mer jämställt musikliv.
– Hos oss är de välkomna, det är ingen som bryr sig om hur de identifierar sig eller om någon har blått hår. Hos privata hyresvärdar kan det däremot finnas en inställning att man inte vill ha ”konstigheter”, säger Andreas Ljungman.
Statsbidraget till studieförbunden bidrar med andra ord till en mångfald inom musiken.
– Studieförbunden möjliggör för alla att kunna delta. Hade vi levt i en värld som saknade folkbildning och där allt istället var utifrån villkoren från privata hyresvärdar, så hade de här banden inte haft råd med en replokal.
I uppropet mot nedskärningarna vittnar nu flera välkända namn om vad replokaler betytt för dem under uppväxten. Att ställa sig bakom uppropet om replokaler är en självklarhet för NBV, menar Andreas Ljungman.
– Det känns som att man inte ser värdet i musiken, hur mycket det ger människor. Men musik gör att alla mår bättre.