Häromdagen stötte jag ihop med en gammal bekant som jag inte träffat på länge. Han var kraftigt påverkad och kom raglande tillsammans med en a-lagskamrat fram till mig. Precis som om han ville bekräfta mina tankar inledde han med att säga: ”Jo, numera är jag en alkis som sitter på parkbänken och super hela dagarna, för vad annars ska jag göra?”
Lite överlägset präktigt deklarerade jag att jag minsann blivit nykterist och att jag till och med jobbar aktivt inom IOGT-NTO. ”Jodå, jag har blivit omvänd ”, flinade jag liksom för att övertyga honom om att jag talade sanning. Fast egentligen ville mitt ego visa honom att jag är en bättre och starkare människa.
Misstroendet i hans ögon byttes plötsligt mot förakt, och han frågade: ”Hur kan du vara ’omvänd’, du som aldrig varit på andra sidan?” Med ens skämdes jag som en rutten fis och insåg att jag gjorde skillnad på människor och att jag inte alls är så god och fördomsfri som jag skulle vilja.
Han hade ju rätt. Jag har aldrig varit på andra sidan, och jag vet inte hur det är att vara på samhällets botten. Jag har inte samma erfarenhet som han. Jag har aldrig varit deprimerad, gått på psykmedicin och blivit nonchalerad av samhället som han och många andra med honom.
Vi har alla olika förutsättningar i livet. Vissa är födda rätt in i skiten, med taskiga gener som inte går att manipulera hur gärna man än vill. Jag vill tro att var och en av oss gör så gott vi kan, och att om vi kunde bättre så skulle vi göra det. Varje människas själsliv är unikt, lika unikt som ett fingeravtryck. Vi kan inte jämföra oss med varandra. Den enda sanna kunskapen är den personliga erfarenheten. Visst kan vi ställa krav på våra medmänniskor men inte med pekpinnar och moralpredikningar. Att moralisera är brist på ödmjukhet. Kanske är brist på kärlek det största hotet mot nykterheten och hela samhället.
Nyligen såg jag Thomas Di Levas föreställning ”Låt kärleken växa”, och under det magiska framträdandet tänkte jag att vi behöver verkligen fler kärleksprofeter ute i samhället. Kanske måste vi låta värme och ödmjukhet genomströmma hela vår organisation i större utsträckning, för att nå ut. Det är inte vi och dom. Vi är alla bröder och systrar oavsett om vi skrivit på ett nykterhetslöfte eller ej. Ett löfte om att behandla din nästa såsom dig själv är kanske det viktigaste åtagande vi har, om vi vill vara solidariska medmänniskor. Att inse att alla är lika mycket värda. Ja, det låter kanske lite klichéartat, men det är likväl sant. Jag tror att vi behöver mer humor och självdistans i vår verksamhet. Vi måste visa att vi inte är några torrbollar, ingen sluten krets för inbördes beundran.
Jag skulle vilja lyfta på taket till gamla unkna föreningslokaler, där det sedan länge varit stiltje, och släppa in ny positiv energi. Jag vill öppna dörrarna för alla, såväl medlemmar som icke medlemmar och känna att vi kan mötas på en gemensam nivå. Jag ingår i Örnsköldsvikkretsens kommitté för individutveckling och tror starkt på att stärka människors självkänsla och att få människor att hitta sitt egenvärde. Hur gör man det då? Jo, med medkänsla, kärlek och bekräftelse. Det är där vi måste börja, sen kommer det andra att sköta sig självt. Tror jag.
ROSE-MARIE BYSTRÖM
Krönika publicerad i Accent 9-10/08. Illustration: Rurik Zaitzewsky