I den nya boken Spaningsledaren i Rinkeby berättar Mats Lindström om sin kamp mot skjutningsvåldet i Stockholm. Boken är skriven tillsammans med Fredrik Sjöshult som följt gängkrigen som journalist. Läsaren får följa polisens arbete kring gäng som Dödspatrullen, Shottaz, Headshotligan, Husbys hyenor och Lejonen.
– Så länge det finns stora narkotikamarknader så kommer vi få leva med den här typen av kriminalitet. säger Mats Lindström, spaningsledare i Stockholm. Vi måste få stopp på det som ligger bakom skjutningarna. Kampen om narkotikamarknaden, säger Mats Lindström.
I gängen runt narkotikan har det skapats unga kontraktsmördare. Personer som mördar utan att ha någon koppling till sina offer.
– Det är narkotikamarknaden som finansierar kontraktsmorden. Det är personer som sitter utomlands som styr de här morden, med gärningsmän i Sverige som är mellan 12 och 18 år. Jag vill ta reda på vad som driver 15-åringar att begå kontraktsmord.
Mats Lindström”Om man inte kan bli rapartist eller fotbollsspelare så kan man tänka sig att bli yrkeskriminell.”
Drivkraften för många unga att döda är enligt Mats Lindström jakten på att bli någon. Att bli bekräftad och sedd av äldre.
– Det har gått så långt för många svenska ungdomar att om man inte kan bli rapartist eller fotbollsspelare så kan man tänka sig att bli yrkeskriminell och få status som yrkeskriminell. Och det bästa sättet att få status snabbt är att skaffa sig ett våldskapital. Att begå ett mord är det bästa sättet att bli känd och omtalad i de här kretsarna. Man får respekt, folk ser upp till en.
Mats Lindström ser också en förändring i vem som är involverad i narkotikahandeln. Förr var kvinnornas roll att vara flickvännen som visste om narkotikahandeln men inte var tillräckligt aktiv i den för att bli dömd.
– Nu jobbar kvinnor bland annat som transportörer. Man sitter på 150 kilo hasch och så ska man leverera 10 kilo hit och 12 kilo dit, med redovisningsansvar. Uppdragen får man exempelvis i en chat. Transportörerna har detta som en heltidssyssla, ett jobb.
Till transportörer vill gängen ha unga tjejer, 18-23 år, som är ostraffade och har körkort. Dessa tjejer kommer att få stränga straff när de åker fast, mellan 4 och 8 år i fängelse.
– Tjejerna är inte tvingade till det här. Jag tror att det är pengarna som driver tjejerna att komma in i verksamheten.
För att skydda unga från att komma i kontakt med narkotika tror Mats på att föräldrarna behöver prata mycket med sina barn om det. Ungdomar har ganska många argument för narkotika. De har ofta inställningen att det inte är farligt.
– Jag berättar de andra konsekvenserna av missbruk, att man ofta hamnar i skuld. Att man är ett telefonsamtal bort från grov organiserad brottslighet. När man använder narkotika hamnar man snabbt i en skuldsituation och tvingas göra andra saker för att betala tillbaka skulden. Förvara narkotika. Förvara vapen. Sälja narkotika. Då kommer man djupt in i kriminalitet väldigt väldigt fort.
Om någon säger att det inte är farligt att röka på lite berättar Mats ett scenario om vad det kan leda till.
– Ni sitter och röker på lite. Då ber en kille dig att skjutsa honom en bit för han ska hämta en grej. Så visar det sig att han har hämtat ett kilo hasch. Ni blir stoppade av polisen. Alla blir anhållna. Ni får husrannsakan hemma.
Mats Lindström”Polisen får i knät 15-åringar som vill begå kontraktsmord.”
Mats Lindström upplever att den typen av argument biter mycket bättre på ungdomar än att prata om hur drogerna påverkar kroppen och hjärnan.
– De känner igen scenariot. De kanske känner någon som har blivit tvingad att köra någon som ska hämta något. Genom att prata så här visar man också att man som vuxen har insikter som ungdomen inte riktigt har.
För att stoppa narkotikahandeln och det våld som den göder menar Mats Lindström att samhället måste fånga upp och erbjuda de unga personerna andra saker än kriminalitet. Andra sätt att bli sedd och respekterad.
– Polisen får i knät 15-åringar som vill begå kontraktsmord. Men det är ju samhället som har format den här personen innan polisen fick den i knät. Skola, socialtjänst och hela samhället måste göra en massa saker under ett antal år för att komma till rätta med det här.