Platserna på landets anstalter ska tredubblas inom tio år. Sveriges näst största anstalt, Skänningeanstalten, är byggd för 256 men har just nu över 400 klienter. Dubbelbeläggningen och förändringarna påverkar tydligt beroendebehandlingen, berättar Kent Fagerstedt och Anton Blick, som arbetat på Skänningeanstalten i över 20 år.
– Vi kan inte lägga lika mycket resurser på varje klient som tidigare. Och den stora personalomsättningen med ständigt nya rekryteringar skapar otrygghet eftersom behandlingen bygger mycket på tillit, säger Anton Blick.
De är båda programledare för det KBT-baserade behandlingsprogrammet Krimfokus som används på Skänningeanstalten sedan några år. Programmet bedrivs i grupp under åtta veckor och är utformat för att nå så många som möjligt. Fokus ligger på klientens värderingar och attityder till kriminalitet och missbruk, förklarar Kent Fagerstedt.
– Vad är det för tankar och känslor som driver mig till ett beteende som gör att jag hamnar i fängelse? Den insikten ska man få under behandlingen, säger han.
Under 2024 nådde man över 400 klienter, vilket är rekordantal och dubbelt så många som under tidigare år. Gruppterapin fungerar oftast bra, tycker Anton Blick, även om vissa är mer motiverade till förändring än andra.
– Det finns de som verkligen anstränger sig medan andra kanske inte alls vill. Där måste vi hitta en balans i gruppdynamiken så att vi kan möta var och utifrån deras behov.
En annan utmaning är att många inte vågar prata öppet i grupp på grund av rädsla för att det ska skvallras om vad de har sagt eller att det ska leda till konflikter med andra fångar.
– Hade vi haft resurser hade vi kört enskilt med alla. Men vi brukar rekommendera tolvstegsprogrammet eller andra självhjälpsgrupper när de kommer ut.
Tolvstegsprogrammet på svenska fängelser lades ner 2021 på grund av platsbrist.
Runt 50 procent av de intagna på Skänninge har en missbruksproblematik. Ofta hänger den ihop med gängkriminalitet. Vissa begår brott för att de behöver pengar till droger och andra tar droger för att våga begå brott, berättar Kent Fagerstedt. Under de senaste åren har programledarna bevittnat hur åldern på de intagna sjunkit.
– När jag började här var det mest mogna herrar i 30-35 årsåldern. Idag är våra killar knappt 20. Det stora problemet är allt våld de varit med om. Både det de själva varit utsatta för och det de utsatt andra för, säger Kent Fagerstedt.
”Under mina 32 år i fängelsevården har jag aldrig varit rädd”
Och våldet fortsätter inne på anstalten. Det senaste året har det rapporterats om flera våldsamma incidenter på Skänningeanstalten där krisstöd har aktiverats för personalen. Men Kent Fagerstedt säger att han aldrig råkat ut för hot eller våld.
– Under mina 32 år i fängelsevården har jag aldrig varit rädd. Det våld som förekommer sker mellan klienter.
Han påpekar också att de försvårade yttre omständigheterna inte påverkar det mänskliga mötet. Under åren har han utvecklat nära relationer till många klienter.
– Ibland nyper jag mig i armen för att förstå att jag har världens bästa jobb. Jag får möjligheten att skåda människor som samhället inte tror på och som nära och kära har gett upp om. Men vi får ju förklaringen och förståelsen till varför de sitter här. Då blir det inte svart eller vitt längre.
Kent Fagerstadt säger att han ofta blir berörd när han ser viljan, motivationen och den kompetens som finns hos klienterna.
– Då är det viktigt att vi boostar dem som människor och skiljer på vad de gjort och vilka de är. De är inte sina beteenden, hör jag mig själv säga flera gånger i veckan. De är dömda när de kommer hit, det är inte vår uppgift att döma dem igen utan att guida dem till att komma ut.
Ett nytt inslag sedan ett par månader tillbaka på Skänninge är VR-behandling, som testas i ett pilotprojekt. Med ett par hörlurar och VR-glasögon förflyttas klienten till en virtuell värld där behandlaren styr rollspelet. De får konfronteras med en situation som är så realistisk som möjligt, som till exempel en diskussion med en hustru som ställer krav eller en kompis i en park som erbjuder droger.
Personalen är hittills positiva men bland klienterna har reaktionerna varit blandade.
– En del är lite oroliga, det kanske handlar om rädsla att tappa kontrollen och agera fel. Andra tycker det är fantastiskt. Många gillar teknik och blir stolta när de inser att de hanterat situationen på ett framgångsrikt sätt, säger Anton Blick.
Enligt Kent Fagerstedt lyckas många hålla sig drogfria under hela tiden i anstalt. Det svåra är att stå emot när de kommer ut i samhället igen.
– Då upptäcker de kanske att inte mycket har förändrats och plötsligt har de laglig tillgång till alkohol, som är en ingångsport till tyngre användning. Men vårt mål är att de inte ska komma tillbaka till den här miljön.