I sitt arbete som psykolog har Johan Melander Hagborg under ett par decennier mött barn och ungdomar som upplevt tuffa saker. I sin roll som forskare har han dessutom fått möjlighet att fördjupa sig i ämnet som en del av forskningsprogrammet Lordia, som under en längre tid följer ungdomars psykosociala utveckling till vuxna. Johan Melander Hagborgs senaste studie fokuserar på hur tidiga erfarenheter av fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, känslomässig försummelse samt andra traumatiska erfarenheter påverkar ungdomarna genom tonåren.
– Det visade sig att utsatthet var relativt vanligt. Tjugo procent av ungdomarna rapporterade någon form av utsatthet före 12 års ålder. Tio procent svarade att de upplevt två eller flera typer, som fysiskt eller psykiskt våld och försummelse.
Lordiastudien bygger på data som samlats in via en enkät 2013 med nära 2000 elever i årskurs 6 och 7. Därefter följdes eleverna upp fram till och med årskurs 2 i gymnasiet.
– Nu är de 21 år, och vi har gjort en så kallad registeruppföljning som nu analyseras.
Lordiastudien är omfattande, med en rad frågor om ungdomarnas mående. 25 av frågorna rör Johan Melander Hagborgs forskningsområde. Det som blev tydligt i resultaten var att de barn som svarade att de hade erfarenheter av flera typer av utsatthet – som fysiskt våld, sexuella övergrepp coh försummelse – verkligen skilde ut sig jämfört med övriga när det gällde negativa utfall som normbrytande beteende och egen alkoholkonsumtion. Att ställa frågor till ungdomar om egna alkoholvanor kan vara snårigt, menar Johan Melander Hagborg, eftersom just tonåren är en tid då många har sin alkoholdebut.
– Men den stora skillnaden var att den här gruppen med multipel utsatthet fick mycket fler problem när de drack.
Ungdomarna i den gruppen använde även större mängd alkohol när de drack, men det var inte främst mängden som var den stora skillnaden, utan konsekvenserna av drickandet.
– De hamnade i trubbel i mycket större utsträckning. De hamnade i slagsmål, begick brott och fick förstörda relationer.
Det gick också att se en väldigt tydlig så kallad longitudinell skillnad.
– Skillnaden ökade med åren. Den var inte jättestor när de gick i årskurs 6-7, men i årskurs 8-9 ökade skillnaden. Den här gruppen stack verkligen ut i slutet av högstadiet.
Vad är då förklaringen till varför den här gruppen oftare får egna problem?
– I Lordiastudien går vi inte in på biologi eller genetik, men det betyder inte att det inte spelar en roll. Det vi däremot får svar på är de egna förväntningarna på att dricka alkohol. Vi frågar: ”Vad tror jag ska hända när jag blir full, vad är jag ute efter?”. Svar som ”att må mindre dåligt” blir ju en ledtråd.
Johan Melander Hagborg resonerar om att gruppen med stora erfarenheter av utsatthet kan leva med en inneboende aggressivitet eller rädsla på grund av den situation de befinner sig i. Självskadebeteende är vanligt i den här gruppen, och drickandet blir en sorts självdestruktivitet.
– Traumatiska upplevelser som barn är en riskfaktor för att utveckla psykisk ohälsa, vilket kan leda till att man tar till alkohol och andra droger för att dämpa de jobbiga känslorna. Missbruk i sig är dessutom en riskfaktor för trauma – den som missbrukar löper större risk att bli utsatt för exempelvis sexuella övergrepp och fysiskt våld.
Forskningens resultat stämmer väl överens med tidigare studier. Han nämner en studie av en grupp kvinnor som fick tvångsvård för missbruk där nästan alla (94,5 procent) upplevt övergrepp och försummelse i barndomen.
Som forskare tycker Johan Melander Hagborg att det nu ska bli intressant att få fram registerdata på de nu 21-åriga deltarna i Lordiastudien för att se vilka som kommer att gå vidare och utveckla någon form av beroendeproblematik. Men han önskar ju också att de här unga människorna ska få mer hjälp med sina underliggande svårigheter.
– Det fattas så mycket för den här gruppen, och de blir ofta missförstådda.
De barn som han forskar kring får inte sällan ett flertal diagnoser som depression, bipolaritet, uppförandestörning och olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF.
Johan Melander Hagborg menar att det finns ett stuprörstänk inom bland annat vården, som leder till att man inte sällan missar att det kan finnas problem med just utsatthet.
– När barn visar olika typer av tecken på psykisk ohälsa behöver man ha de här glasögonen också, att det faktiskt kan handla om att det finns en utsatthet hemma. Det är absolut inte den enda tänkbara förklaringen, men det är ett viktigt perspektiv att ha med sig.
Han betonar att det också är viktigt att ha kunskap om att gruppen med NPF-diagnoser har en ökad sårbarhet för att bli utsatta för våld av olika slag.
Mycket skulle vinnas med ökad kunskap om hur barn påverkas av tidig utsatthet, konstaterar Johan Melander Hagborg.
– Att satsa resurser på de här barnen kan verkligen påverka deras utveckling på ett positivt sätt.
Det finns mycket forskning som visar att en av de viktigaste skyddsfaktorerna för barn är att klara skolan.
– Vi ser hur den psykiska ohälsan sticker iväg för den här gruppen och hur skolgången påverkas. De har stor frånvaro och svårigheter på en mängd olika sätt i skolan.
Johan Melander Hagborg tycker att vi behöver bli bättre på att fråga barn hur de mår och vad de är med om, och betonar vikten av att ha bra rutiner för orosanmälningar.
– De professionella behöver verktyg för att känna sig trygga med att våga fråga, och för att veta vad de ska göra om något kommer fram. Om det finns utsatthet i hemmet, måste vi enligt lag få stopp på det. Då måste vi göra allt vad vi kan för att få reda på hur barnen har det.
En version av artikeln har tidigare publicerats i Junis rapport Bryt mönster.