”I skolan var jag rätt omtyckt. Jag var klassens clown och hängde alltid med det coola gänget. Jag blev bekräftad ge-nom att hålla på med hyss. I femman och sexan började jag tjuvröka. Alkohol kom in i bilden på högstadiet. När det var högstadiedisco snodde jag Baileys hemma.
Jag har alltid haft en ensamhetskänsla, en känsla av tomhet. Och så är jag osäker och rastlös.
Jag och några kompisar åkte till Christiania. Då var jag 13, eller 14. Där rökte vi hasch. Jag gillade känslan. Jag hade hittat hem, tyckte jag. Blev självsäker. Hade hört att man blev knäpp och fick psykoser av hasch, men jag mådde jättebra. Det stämde inte att det blir skit.
På högstadiet blev det mycket festande och mycket alkohol. Vi bodde i Örkelljunga då. Jag var bra på att prata och engagerade mig politiskt i vänstern i Perstorp. Där var vi ett gäng som festade. Ibland åkte vi till Malmö.
När jag skulle börja på gymnasiet flyttade jag och brorsan till pappa i Helsingborg. Där fanns det ordentligt med droger. Jag ville inte bo i en småstad eftersom jag var punkare.
I Helsingborg träffade jag folk som tog olika droger. Jag var nyfiken och ville prova. Jag såg bara det positiva. Amfetamin och LSD. Hasch rökte jag i princip varje dag.
I början är det en väldig gemenskap. Ena dagen har du, andra dagen har jag. Vi bjöd varandra. Om jag inte hade pengar snodde jag en cykel och sålde.
Skolan gick inte alls. Jag gick hotell och restaurang. Efter en termin slutade jag.
Jag och min brorsa bodde hos pappa i en lägenhet mitt i stan. Han var sällan hemma och vi fick matpengar. Bodde där ett år och jag trivdes med det livet.
Pappa bestämde att jag skulle flytta tillbaka till mamma i en stuga i skogen utanför Örkelljunga. Han hade förstått att jag knarkade och i Helsingborg finns det massor med droger. För mig kändes det jättekonstigt. Jag ville inte vara där. Jag skulle lämna urinprov på socialen, men det lärde jag mig att manipulera med.
Efter ett halvår drog jag. Luffade runt i Malmö, Helsingborg och Köpenhamn. Var hos kompisar. Ett par månader kanske, vet inte. Polisen tog mig och körde mig till hållningen i Helsingborg.
Då åkte jag på LVU-behandling, men jag var absolut inte motiverad. Det var en tolvstegsbehandling. Jag kunde inte se att jag gjort något fel och förstod inte varför jag fått ett LVU. Alla andra var äldre än jag, mellan 20 och 45. Efter en vecka provade jag heroin första gången. Då var jag 16. Än i dag har jag inte känt något liknande. Det här är min grej, tänkte jag. Alla dåliga känslor försvann. Jag fick stanna på LVU-hemmet, men två äldre skickades iväg. Det var lätt att få tag i droger där för den som inte ville sluta. Och jag ville inte sluta.
Sedan fick jag lägenhet och praktikplats på ett tryckeri i Malmö. Det höll ett par månader tills det andra livet drog igen. Det blev amfetamin och tabletter. Jag kom till samma LVU-hem igen, ett halvår. Jag var inte motiverad, men sa inget om det. Jag hade lärt mig vad jag skulle säga till terapeuten. På permissionerna drack jag.
Jag fick tillbaka lägenheten, men det blev samma visa igen. Det höll inte och jag blev av med den. Jag bodde runt hos kompisar. När jag hade pengar hade jag någonstans att bo. Fick hepatit C-smitta när jag var 19.
Jag blev tagen av polis i Malmö. Polisen gjorde en LVM-anmälan och släppte mig. Jag gick till socialen och sökte behandling. Hamnade på en tolvstegsbehandling. Det hade blivit tröttsamt att jaga knark och någonstans att bo. Jag var drogfri i sex, åtta månader.
Jag blev mer och mer kriminell. Hyrde ett hus i Malmö och började ta anabola. Jag ville bli stor och inte vara en sån som viker ner sig. På helgerna söp jag. Jag höll på med allt jag kunde tjäna pengar på. Då hade jag sjukbidrag som jag fått under behandlingen.
Snart var jag tillbaka i droger igen. Har alltid varit gränslös när det gäller droger. Det blev heroin på heltid. Jag var 22, 23 då. Man blir torr i munnen och jag tappade flera tänder, en slog jag ut.
Men nu var jag trött på knarket. Jag ville leva ett vanligt liv. Jag begick ett rån och blev anhållen. Fick fängelse i ett år. I väntan på inställelse fortsatte jag med droger i Perstorp. Från domen väntade jag ett år med att inställa mig. Då ville jag verkligen sluta, men hade inte styrkan. Jag var faktiskt drogfri hela tiden i fängelset.
Jag fick jobb som resemontör, men fortsatte att dricka. Jobbade jämt och låg ute på hotell, hade inte mycket fritid. Jag tog inte tag i mina problem. Fortsatte med alkohol och benzo. Det tyckte jag inte var någonting. Började sälja droger och blev pengafixerad.
Det var stressande att sitta hemma och sälja knark. Visste inte om polisen skulle komma. Jobbet och kriminaliteten gav mig en identitet. Jag blev kaxig. Men till slut rasade det på jobbet. Jag blev utslängd hemifrån och åkte till Köpenhamn.
Nu ville jag sluta. Jag fick en behandling på Dianovas hem i Italien, men där vantrivdes jag från första dagen. De kunde ingen engelska. Ringde min socialsekreterare och bad att få komma till en annan behandling. Jag kom till ett familjehem på Öland. Jag behövde ha vanliga människor omkring mig. Gick också till en drogterapeut. Jag hade sett mig som unik, men det är man inte som missbrukare.
Jag har varit drogfri i två och ett halvt år nu. Bor ihop med en tjej och läser in gymnasiet på komvux. Jag har kapitulerat, drogerna har besegrat mig. Jag har ingen chans mot drogerna. Om jag köper fyra öl så dricker jag dem, om jag köper tjugo så dricker jag dem. Ärlighet är viktigt.
Människor måste bli sedda. Man ser en unge som är stökig, men inte varför han är stökig. Skolan såg inte mina problem. Om dyslexin hade upptäckts tidigare skulle det ha varit lättare i skolan.
Föräldrarna ska stänga dörren för missbrukaren. Det låter grymt, men är det enda rätta tills han eller hon vill sluta missbruka. Det finns en gräns. Mina föräldrar skulle stängt dörren för mig tidigare. Det är dina regler som gäller för barnen som bor hemma.
Jag har aldrig umgåtts med familjen medan jag missbrukat. Jag har förträngt att de finns, slagit bort tankarna på dem. Har inte tyckt att jag skadat dem, men mamma har varit orolig. Hon har ju inte vetat om jag lever. Nu har jag jättebra kontakt med familjen. Ringer alltid min äldste bror när det är något. Av mina gamla vänner var det bara en som det var svårt att bryta med.
Morsan ringde och frågade om vi skulle föreläsa tillsammans. Jag sa ja. Vi har gjort det en gång och det gick jättebra.
Nu vill jag jobba med ungdomar, kanske på fritidshem eller bli lärare. Jag har förstört så mycket i samhället och nu vill jag ge något tillbaka.”
Berättat för: Sven Rosell
Foto: Adam Haglund