Det var fantastiskt. Det var paradiset. Det var himlen inte runt hörnet, utan här och nu. Det var ett helt nytt land. Tidigare hade jag varit i ett helt annat land, i Landet Utanför, alltid kikat in, varit nykter och blyg, rädd, tyst och försiktig. Sociala sammanhang var som herpes. Jag höll mig undan. Nu var det som om någon öppnade en dörr mitt i stormen. Man var välkommen. Hela ens inre blev en fjäder i ett azurblått rum. Det var fantastiskt.
Dagen efter mådde jag så dåligt att det blev intressant. Jag mådde häpnadsväckande illa. Resan tillbaka till mig själv blev fasansfull. Jag gick av mig svetten och huvudvärken i Haga tillsammans med Peter och svor att aldrig dricka igen, någonsin. Det var inte värt det.
Det höll i två veckor och sedan var jag fast. Det läskiga var att baksmällan blev lindrigare efter den där första gången. En helg var inte en helg utan skramlet från systemkassen. Jag kunde bli lycklig redan på torsdagen när jag visste att jag skulle få dricka på fredagen. Bara tanken på alkohol gjorde mig nästan berusad. Sedan stod jag vid ena högtalaren hemma hos Peter, han stod vi den andra, och vi headbangade bort eftermiddagen till Bad Fun med The Cult på max volym. Sedan åkte vi in till stan och ägde den tillsammans med de andra.
Vad jag älskade den där världen! Varje ansikte var ett löfte. Ingenting skulle någonsin ta slut. Jag vågade tala med flickor och de talade med mig! Alkoholen var nyckeln till hela världen. Jag mådde så oerhört bra i den där transformeringen från mig själv till någon annan. Jag älskade att stå på borden och sjunga med. Jag älskade människorna omkring mig. Jag älskade att natten faktiskt aldrig tog slut, älskade taxins snabba däck från krog till krog, älskade hur det glittrade överallt, de kalla glasen, deras välsignade tyngd i mina händer. Jag var född för den där världen!
Jag älskade dagen efters kranka blekhet. Jag kom strax på att det gick att dricka då igen, och må lika bra igen. Där någonstans skiljde jag ut mig. De flesta av mina vänner tyckte inte om att dricka på morgonen, dagen efter. Jag älskade det. Det var frid och harmoni. Jag var i kontakt med universum. Jag var Gud.
Jag hade mycket roligt med alkoholen. Alla uppträdanden, alla resor, alla fullständigt overkligt galna nätter, alla nattklubbar, alla märkliga uppvaknanden i fel ända av stan utan pengar, alla människor, alla ansikten vid bardiskarna, alla oerhörda äventyr jag har upplevt har jag alkoholen att tacka för.
Men den tog över. Den slöt sig omkring mig som blöta fingrar runt ljuset. Jag drack mer och mer. Alltid. Jag kunde inte göra något utan att dricka. Jag blev fet, sjuk och deprimerad. Jag blev ensam. Jag drack för att jag var ensam men fattade inte att jag var ensam för att jag drack.
När jag slutade dricka 2005 började livet. Men det är inte lätt. Jag har haft alkoholen som en glittrande Gandalf-stav i 16 år. En sådan sliter man inte bara bort. Jonna har varit ett stort bultande hjärta och ett oerhört stöd. Utan henne hade det aldrig gått. Men man måste vara nykter för sin egen skull. Jag har fått lära mig allting på nytt. Gå ut och handla, gå på krogen, träffa människor, uppträda, gå på släktmiddag, kramas, ha sex, ringa jobbiga telefonsamtal, gå och handla. Livet kort sagt. Allting har jag fått lära mig på nytt. Att göra det utan alkohol har varit att lära sig leva på nytt.
Jag skrev en roman som heter Flyktsoda, som kom ut 2005. Den försvann skoningslöst snabbt tyvärr. Jag tycker det är synd. För jag vet att den kan vara till god hjälp för många människor.
För två veckor sedan hade jag beslutat mig för att dricka igen. Jag hade varit hemma och hämtat väskan som jag tänkt gömma flaskorna i. Jag tänkte köpa whiskey i presentförpackning. På det sättet tänkte jag lura folk om det fanns någon som kände igen mig. Jag klarade mig den gången. Jag hade ett möte jag inte kunde avstyra och efter det mötet rann paniken ur mig. Jag köpte godis och glass istället och somnade lättad, rädd och mycket, mycket liten.
Marcus Birro