I dag är Billy 54 år. Han är sedan en tid tillbaka drogfri och bor på ett stödboende i Huddinge Kommun.
Erik Ardelius har följt honom och fotat några av de platser som Billy har bott på.
Här berättar Billy med egna ord om sitt liv:
”Att vara hemlös är att känna sig skitig, äcklig, smutsig. Jag kan inte gå på toaletten när eller var jag vill, inte duscha eller byta kläder när jag vill. Jag får inte sova var jag vill. Jag är inte välkommen.
Man behandlas inte som en människa. Ändå kan jag längta tillbaka till det där ute, den där friheten, vad det nu var? Rotlösheten, eftersom jag bott så länge där ute. Det känns fritt.
Jag föddes i en familj där min mamma var tablettmissbrukare och alkoholist. Min pappa var också alkoholist och väldigt våldsam. Våldsspykopat skulle man kunna kalla det för. Jag kan inte berätta om alla gånger jag blivit misshandlad. Det tar för lång tid och jag skulle heller inte komma ihåg allting.
När jag var sex och ett halvt år säger min mamma och pappa att vi ska åka till sjukhuset, och de lämnar mig på Danderyds barnspyk. Sedan dess har jag inte varit hemma hos min familj. Jag har bara vandrat in och ut på olika institutioner, barnhem, ungdomsvårdsskolor, ungdomsfängelser och vanliga fängelser.
Till sist hamnade jag på Drevvikens barnhem vid Skrubba. Jag började hänga med lite äldre killar och rymde in till T-centralen. Där uppe på Hötorgsterrassen, uppe på platån närmast Konserthuset, finns ett fläktrum vi bröt upp och hade som koja. Vi var fyra ungdomar. Micke, som var min bästa vän, 14 och äldst av oss. Varje gång vi rymde var kojan vårt tillhåll.
När jag var nio och ett halvt, eller kanske tio, kom en äldre kille till kojan och satte sig på en av de upp- och nervända ölbackarna och gjorde i ordning en spruta. När han gjort färdigt sprutan titta han på mig och sa ”Du ska ha en spruta” och tvångsinjicerade mig.
Det var någon form av narkotika, jag vet än i dag inte om det var amfetamin, men jag tror det. Jag blev jätterädd. Jag satt på den upp- och nervända ölbacken och tårarna bara rann.
Någon vecka senare började jag injicera amfetamin själv.
Efter en rymning, där Micke dör, blir jag placerad på Vemyra skolhem i Sollefteå och där börjar min riktiga kriminella bana. Förutom att råna och slåss lär jag mig en massa andra saker av de äldre, hur man stjäl bilar, hur man skjuter kassaskåp, hur man gör pistoler och annan skit som man inte behöver kunna. Jag lär mig allt om droger.
Sen har det fortsatt. In och ut på olika institutioner. Jag har suttit 29 år i fängelse. Mest för våldsbrott.
Många år senare döms jag till sluten psykiatrisk vård och hamnar på Karsuddens mentalsjukhus. Där säger överläkaren att jag inte är psykiskt sjuk. ”Du lider av något som kallas beroendesjukdom. Det betyder att du är alkoholist och narkoman, och att du inte ska vara här utan på ett behandlingshem. Sköter du dig så lovar jag att du härifrån inom ett år. Gör du inte det så kommer du vara kvar här så länge jag lever. Valet är ditt.”
Den 2 juni 2014 har jag varit nykter och drogfri i 19 månader.”