Hon säger att hon idag lever sin dröm.
– Det bästa med mitt liv är mångfalden av människor jag möter, möjligheten att göra saker och att få komma hem, sjunka ner i soffan, och känna mig helt lugn och trygg. Jag kan resa och se världen, och jag får möjlighet att finnas här för andra.
Möjligheten att träffa olika slags människor är också det hon värderar högst som medlem i IOGT-NTO.
– Det är så fint med blandningen av människor. Här finns de som aldrig druckit en droppe och de som druckit alldeles för mycket. IOGT-NTO blir en plattform där vi möts i vårt gemensamma intresse för att minska skadorna och vara en motvikt till alkoholnormen.
Hon har alltid haft ett starkt samhälls-engagemang.
– Jag utbildade mig till behandlingspedagog på Tollare folkhögskola och jobbade en tid med behandling. Numera är jag boendestödjare i Botkyrka kommun och hjälper folk att få ordning på livet.
Även fritiden ägnar hon åt samhällsfrågor.
– Jag är sjukvårdspolitiker för Vänsterpartiet i Region Stockholm. Beroende-och psykiatrifrågor är mina hjärtefrågor.
Tidigare var hon valberedare i IOGT-NTO:s distrikt Öst, och hon har varit ombud på flera kongresser.
– Om någon skulle ha berättat för mig för tjugo år sedan hur mitt liv skulle bli så hade jag inte trott dem.
Marit Normasdotter”En kille hade rullat in amfetamin i en liten kula av cigarettpapper, som en liten ärta bara. Det var så enkelt att svälja.”
Första gången Marit Normasdotter tog amfetamin var hon tolv år.
– Det var på sommarlovet mellan sexan och sjuan. Det såg så oskyldigt ut. En kille hade rullat in amfetamin i en liten kula av cigarettpapper, som en liten ärta bara. Det var så enkelt att svälja. Efter femton-tjugo minuter mådde jag så otroligt bra.
Kärleken till drogen fördjupades när hon två år senare injicerade den.
– Amfetaminet var min stora kärlek i tjugosex år. Jag var trettioåtta när jag blev drogfri.
Att hon som 12-åring började använda narkotika tror Marit Normasdotter främst var en flykt.
– Jag ville fly ansvar och känna mig fri. Jag fick ta ett stort ansvar hemma. Min pappa dog när jag var sju år och min mamma diagnosticerades med parkinson strax efteråt, kanske utlöst av chocken.
Mamman blev snabbt sämre.
– När jag började första klass några månader senare var jag tvungen att hjälpa henne klä sig innan jag gick till skolan.
På lunchrasten hade Marit Normasdotter inte smörgåspaket med till skolan som de andra barnen. I stället var hon tvungen att gå hem och ordna lunch åt sig och mamman. Skolan låg i Nordnorge, inte i södra delen av landet där Marit var född och hade tillbringat småbarnsåren.
– Mina föräldrar var båda från norra Norge, pappa från Narvik och mamma från Harstad.
När pappa hade dött ville mamma flytta tillbaka till Harstad. Det ligger långt norrut alldeles i början av Lofoten. Så på bara några månader hade jag förlorat allt, min pappa, mitt hem och min friska mamma.
Ingen hade heller berättat för Marit Normasdotter vart hennes pappa tagit vägen.
– Det var 1972 och på den tiden skulle man skona barn från sådant, så jag fick inte vara med på hans begravning. Mamma sa att pappa var borta, men det var helt normalt
för han var maskinchef på ett fartyg och var ofta borta tre–fyra månader i sträck.
Hon har ett minne av sin pappa från sjukdomstiden.
– Jag minns att han satt i en rullstol vid fönstret. Han hade en hjärntumör som gjorde att han inte kunde gå och inte kunde se så bra. Men ingen förklarade hur allvarligt sjuk han var. Jag tilläts aldrig sörja.
Månaderna efter pappans död minns hon inget av.
– De två–tre månader som gick innan jag började skolan är helt svarta för mig. Jag minns inget av flytten och vet inte hur vi kom till Harstad.
Marit Normasdotter”Amfetaminet gav en skjuts åt mina betyg. Jag som alltid haft svårt att sitta still kunde plötsligt koncentrera mig på skolarbetet.”
Ingen misstänkte att Marit Normasdotter utvecklat ett beroende.
– De förstod inte, visste inte ens att det fanns sådana droger i Harstad. Och amfetaminet gav en skjuts åt mina betyg. Jag som alltid haft svårt att sitta still kunde plötsligt koncentrera mig på skolarbetet.
När hon var i tioårsåldern började hon umgås med killar som var 14-15 år och gjorde inbrott – mest för att få en adrenalinkick. Eftersom de rökte började även hon. De sniffade också lim, men när de blev äldre gick de över till hasch och alkohol.
Drogerna tog över mer och mer av hennes liv. I nian kom en vändpunkt, hon blev gravid och lyckades hålla sig drogfri hela graviditeten och amningsperioden. Även tobaken försökte hon sluta med, men utan att lyckas helt.
Men när hon slutade amma tog drogerna snabbt överhand igen. Sonen blev placerad
i fosterhem och läget förvärrades snabbt. Det var stundtals svårt att få tag på amfetamin i Harstad så Marit Normasdotter flyttade till Stockholm. Så småningom blev hon hemlös. Alla inbrott gjorde att polisen till slut fick ögonen på henne.
– Jag fick fyra fängelsestraff på två år. Det blev min räddning. Jag hade aldrig tidigare gjort något seriöst försök att sluta med droger. Jag trodde att livet skulle bli så tråkigt utan amfetamin. Att bli en Svensson med inrutat liv var en mardröm för mig. Jag ville känna mig fri och slippa ta ansvar.
Men tiden i fängelset visade att det i själva verket var tvärtom.
– Innan jag blev drogfri satt jag fast i allt. Det var drogerna som bestämde över mitt liv. Nu märkte jag att ju mer ansvar jag tog för mig själv och mitt mående, desto större frihet fick jag. Jag insåg att om jag ville bli fri så måste jag bli drogfri.
Marit Normasdotter”Innan jag blev drogfri satt jag fast i allt. Det var drogerna som bestämde över mitt liv.”
Till fängelset kom representanter för Kriminellas revansch i samhället, Kris, på besök.
– Jag kände ju igen allihop! De var gamla polare som bara försvunnit. Jag visste inte vart de tagit vägen, men nu förstod jag att de blivit drogfria. Jag hade givit upp hoppet om att själv bli drogfri och hade aldrig tidigare träffat en drogfri narkoman. Det var ett uppvaknade, om de kunde så kunde väl jag också.
Eftersom hon inte tidigare gjort något seriöst försök att sluta med droger visste hon heller inte vad som väntade.
– Jag trodde att jag skulle gå runt med drogsug i resten av mitt liv. Men så var det inte. Det ebbade ut ganska fort och efter ett år var det helt borta.
I stället var känslan hon kände frihet.
– Frihet att själv välja vem jag vill vara, vem jag ska umgås med och hur jag vill må. Livet är inte problemfritt, men nu är det hanterbart. Tidigare var jag livrädd för att vara ensam. Idag är det så skönt, jag kan njuta av ensamheten. Det är härligt att komma hem och stänga dörren till min lägenhet efter en lång dag.
Nu har hon skrivit en bok om sitt liv.
– Det är så många män som skrivit om sitt liv, så jag tyckte att det behövdes.