Göta Wikström har nyss firat sin 100-årsdag på ett nostalgikafé som IOGT-NTO Umeå anordnade.
– Det brukar vara jag som anordnar musikkaféerna, men nu ordnade föreningen ett dit jag var inbjuden. Det var så mycket fina tal och blommor i mängder, säger hon.
När Göta Wikström gick i pension, för 35 år sedan, tyckte hon att det behövdes någon verksamhet för äldre.
– Fram till 2006, då det brann i vår lokal och vi flyttade till Frälsningsarmén, hade vi musikkafé varannan måndag. Hos Frälsningsarmén höll vi till fram till pandemin. Nu är vi tillbaka i ordenshuset och träffas sju gånger per år. Vi sjunger sånger från 40-talet, glada sånger som ”Säg det med ett leende, och en glimt i ögonvrån”. Den inleder vi alltid med. Vi sjunger också mycket Evert Taube och Carl Anton.
Förutom allsång innehåller varje musikkafé även musikunderhållning och, förstås, fika.
– Vi avslutar alltid med att sjunga ”Det kommer en vår”.
Göta Wikström har själv ofta stått för en del av musikunderhållningen.
– Jag är uppvuxen på landet. Mina föräldrar hade affär, men min lärare märkte att jag hade musikalisk talang. Jag fick ta sånglektioner för en sångerska från Norrlandsoperan. Jag har haft en ständig följeslagerska i Elisabet Lindelöw som ackompanjerat mig på piano.
Nu har hon bestämt sig för att gå i pension även som ledare för musikkaféerna.
– Det är mycket som ska ordnas med att boka lokal och musiker, välja sånger och beställa fikabröd. Det blir en anspänning att allt ska klaffa även om jag inte gör det ensam. I alla år har vi haft en fantastisk serveringsgrupp som hjälpt till med fikat.
Dessvärre verkar det inte vara någon som vill ta över.
– Jag hade gärna velat delta om någon annan höll i det.
Redan som 15-åring blev hon medlem i IOGT-NTO.
– Det kom farbröder från stan till byn Överboda där jag växte upp. De undrade om vi inte vill bilda en loge. Som jag längtade efter att få gå med! Mina systrar, som var lite äldre gick med från början. Det var ju där ungdomarna samlades. Vi hade väldigt roligt. Först hade vi ritualmöte och allvarliga diskussioner, men efteråt hade vi kabaréer och revyer och bjöd in grannföreningarna.
I föreningen Umeå Skans gick hon med 1954.
– När jag närmade mig pensionsåldern blev jag ordförande och var kvar i 18 år.
Det bästa med IOGT-NTO tycker hon är gemenskapen.
– Vi hade möte varannan torsdag och hade alltid ett program. Vi bjöd in kommunens tjänstemän, och olika samhällsfunktioner, som läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Vi hade också underhållning och bjöd in musiker och sångare och så gjorde vi utflykter runt om i Västerbotten.
Engagemanget i IOGT-NTO har inte avtagit, även om hon inte längre orkar leda musikkaféerna.
– Jag är med i en litteraturcirkel som träffas varannan tisdag. Även om min syn är så dålig att jag inte kan läsa längre så lyssnar jag på ljudböcker. Och så brukar jag gå på konserter som Göran Teljebäck anordnar den första lördagen i månaden i ordenshuset. Han är med i Kalasorkestern och bjuder in musikervänner. Dit kommer både medlemmar och icke-medlemmar.