Nästan hälften av de som dör i opioidöverdos har haft minimal kontakt med vården under de sista åren i livet. En studie från Lunds och Malmös universitet ger nu en annan bild av tidigare forskningsresultat om vårdkontakter innan överdos.
För några år sedan publicerades en studie som visade att 90 procent av personer som dött i opioidöverdos var tidigare kända av vården, socialtjänst eller kriminalvård. Det antydde att förutsättningarna var goda att nu ut till denna grupp för att förhindra dödsfall.
– Drygt en fjärdedel hade haft kontakt med LARO och många hade blivit avslutade strax innan de dog. Knappt 70 procent hade haft kontakt med sjukvård, 70 procent med socialtjänsten. Tittar man på det så insats för insats så ser det ut att en stor grupp har kontakt och går att nå för preventiva insatser, säger Björn Johnson, professor vid Lunds univerisitet och en av forskarna bakom studien.
Nu har forskare med en annan metod, kallad latent klassanalys, tittat på konstellationer av kontakter med vård och andra myndigheter. Materialet som forskargruppen tittat på utgår från 191 personer som dött i opioidöverdos. I materialet framträder tre olika grupper.
– En grupp har väldigt mycket kontakter med socialtjänst och sjukvård. Tittar man närmare så ser man mycket psykisk samsjuklighet och kontakt med beroendevården. Det är en ganska klassisk grupp av samsjukliga opioidberoende.
En annan grupp har främst kontakt med socialtjänst och kriminalvård. Det verkar handla om personer som begår brott för att bekosta sitt beroende. Men den tredje och största gruppen överraskade Björn Johnsson.
– De har enbart haft sporadiska kontakter med vården, mestadels akutsjukvård och somatisk sjukvård, där finns också en liten grupp som inte hade kontakter alls, de 10 procenten från förra studien, säger Björn Johnson.
Hela 48 procent av personerna i materialet hade knappt haft kontakt med vården under åren före sin död. Hade de haft kontakt med vården så handlade besöket sällan om deras drogproblematik. Resultatet ger en helt annan bild av möjligheterna att nå målgruppen med överdosförebyggande insatser.
– Vi tror att det är svårt att nå den här gruppen eftersom de inte har kontakt med de traditionella vägar som finns för att erbjuda naloxon, vård och behandling. De har flugit under radarn och hållit sig borta från vårdinsatser för själva drogproblemen.
Varför de inte sökt hjälp är svårt för forskningen att svara på.
– Det kan handla om stigma, att de skäms för sina problem och drar sig för att söka hjälp.
Många i denna grupp hade ett ordnat boende och inte heller försörjningsstöd i samma utsträckning som de andra som dött i överdos.
– Kanske är detta en mer socialt integrerad grupp som av det skälet därför håller sig borta från vården. Man kanske har familj och är rädd att socialtjänsten ska blandas in eller så vill man inte bli sedd på en LARO-mottagning, säger Björn Johnson.
Men det finns inget som särskiljer den här gruppen från övriga när det kommer till hur missbruket ser ut.
– Det är ingen skillnad på vilka preparat de hade i kroppen när de dog. Det var samma typ av opioider, nästan alltid i kombination med bensodiazepiner och andra dampande preparat.
Björn Johnson vill nu gå vidare med att titta på vilka problem som den här gruppen sökt vård för när de väl varit i kontakt med vården för att se om det går att lära sig mer om dem med målet att kunna nå ut med skademinimerande insatser och vård.
– Om det nu är så som jag tror att de hållit sig borta från vården på grund av skam och stigma behöver snarare vårdinsatserna göras mer lättillgängliga.