Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är behandling med läkemedel som motverkar suget efter drogen förstahandsvalet, så kallad läkemedelsassisterad behandling eller LARO, för den som vill sluta med heroin eller andra opioider. När behandlingen först började användas i Sverige var kraven höga och få fick ta del av behandlingen. Att kraven sedan dess lättats betyder att många som idag erbjuds behandlingen är yngre och inte har använt drogen lika länge som de som tidigare fick behandlingen.
Christina Nehlin Gordh, docent i klinisk beroendeforskning vid Uppsala universitet, tror att det kan vara förklaringen till att många patienter vill sluta med behandlingen.
– Två tredjedelar vill sluta inom sex månader och tjugo procent inom ett år. Bara femton procent vill stanna kvar. Många unga tackar nej till behandling när de får veta att den antagligen är livslång. Det gjorde att jag började intressera mig för hur man kan sluta med Laro, säger hon.
Hon har intervjuat patienter och personal på 15 LARO-mottagningar runt om i Sverige, från Skåne till Norrbotten.
– En person som jag intervjuade berättade att både han och hans bror lämnat ett långvarigt beroende, men att de valt olika sätt. Brodern valde Laro, medan intervjupersonen slutat utan läkemedel. Enligt intervjupersonen var brodern kvar i en meningslös tillvaro och kom inte vidare, medan intervjupersonen fått lära sig att ta itu med sina problem.
Christina Nehlin Gordh är inte emot Laro utan anser det vara en behandling som räddar många liv.
– Men fler än man tror skulle nog klara av att trappa ut. Att hoppa av behandlingen okontrollerat är livsfarligt. Just därför skulle fler behöva hjälp med att sluta. Jag säger inte att det är lätt att sluta, men det kanske skulle vara värt att ställa frågan lite oftare.
Av intervjuerna med personalen framkom dock att det inte var någon diskussion som fördes.
– Det var inte på tapeten. Jag antar att de tycker att det är fantastiskt när en person påbörjar behandling och kommer på fötter igen. Då upplevs det antagligen som ett hot att börja prata om utsättning.
Varför vill patienterna sluta då?
– De tycker att det är jobbigt att vara kontrollerade och utlämnade till andras beslut. Det är en jobbig känsla att ens liv ligger i händerna på andra. En patient sa att han hade det bra just nu, med en förstående läkare som litar på honom, men han oroade sig för vad som skulle hända om läkaren slutar. Personalomsättningen är stor så det är en relevant oro.
Vissa upplever att de inte kommer ur sitt tidigare liv så länge de går i behandling.
– Livet kretsar mycket kring mottagningen och medicinen. De möter sina gamla polare i väntrummet och kanske blir indragna i diskussioner om brott. Den som skulle vilja resa utomlands har också svårt att få med sig sina mediciner.
Christina Nehlin Gordh hoppas att synen ska ändras framöver.
– Jag tycker att frågan om hur länge behandlingen ska vara bör finnas med hela tiden. Jag hoppas att det tas fram en manual för hur man ska ta upp frågan.
Patientens motivation är viktigast.
– De måste själva vilja sluta. Det ska inte vara något man hotar med att de ska tvingas till. Men om de själva vill borde man ta fasta på den viljan lite oftare. De borde få hjälp att skaffa sig ett liv utanför Laro.
Alla är dock inte intresserade.
– Jag tycker inte att mottagningarna ska ha som mål att alla ska bli sluta, och för några kommer det aldrig att vara aktuellt, men det har blivit så väldigt stort fokus på medicinen. Jag vänder mig mot den svart-vita synen. Ett av de viktigaste kriterierna för att en behandling ska fungera är att patienten vill ha den. Så personcentrerad vård är inte så dumt.
Vad som krävs för att någon ska klara att sluta med Laro kan också vara olika.
– Jag vet åtminstone en mottagning där patienter som slutar med läkemedel ändå får stanna i behandling ett år. Många uppskattar personalen och det stöd de får av dem och vågar inte sluta med mediciner för att inte missta den kontakten. För många är det viktigast att någon tror på dem för att de ska kunna sluta. Under intervjuerna med patienter mötte jag så många vettiga, kloka och eftertänksamma personer som hade många tankar om vad som skulle krävas för att de skulle kunna sluta. Jag tycker att man borde ta till vara på deras tankar och erfarenheter.