Idag mår Pernilla Pernsjö bra.
– Får jag le på bilden? Det brukar jag inte få när jag blir intervjuad, säger hon till fotografen när han ska ta bilderna till det här reportaget.
Hon utstrålar ett eftertänksamt lugn och en förnöjsamhet med tillvaron, men så har det inte alltid varit. Under många år har kaos och oro för sonen dominerat hennes liv. Nu sitter han i fängelse.
– Det är skönt. Det ger ett lugn att jag vet var han är. Där kan inget hända honom och han kan inte skada någon annan heller. Åtminstone hoppas jag det, säger hon.
Det är inte första gången han sitter inne.
– Förra gången planerade jag hela tiden för framtiden och besökte honom så ofta jag fick. Nu tänker jag inte på framtiden. Det är ingen idé. Och besök vill han inte längre ha. Jag har inte träffat honom sedan i december. Vi får inte kramas. Reglerna har ändrats. Tidigare fick vi krama om honom när vi kom och när vi gick, men det får vi inte längre. Då vill han inte att vi kommer. Men vi skriver brev till varandra.
Den första gången dömdes han för synnerligen grovt narkotikabrott.
– Han hade 25 kg amfetamin i sin lägenhet. Vi visste att han sålde cannabis, men den här omfattningen hade vi ingen aning om. Narkotikabrott är jättehemskt, men den här gången var det värre. Han hade tillverkat bomber som använts vid sprängningar. Hur kan man spränga en bomb när så många kan komma till skada? Det är fruktansvärt obehagligt att han gjort det. Var är hans empati?
I tidningsrubrikerna kallas sonen för Foxtrotnätverkets bombmakare. Men han är ingen typisk gängkriminell. Han kommer inte från ett splittrat hem eller har vuxit upp i utanförskap. Pernilla Pernsjö är uppvuxen i Dalarna, det hörs fast hon bott i Stockholm sedan hon var tjugo. Hon och sonens pappa skilde sig för fem år sedan, men under hela hans uppväxt har de levt tillsammans och de är fortfarande vänner.
– Göran är en fantastisk pappa. Han har alltid varit väldigt närvarande i barnens liv. Jag vill verkligen betona det. De flesta utgår från att de som sitter i fängelse har en frånvarande far, men det har inte Alfred haft, säger Pernilla Pernsjö.
Problemen med sonen började i femman.
– Då började skolan höra av sig om hans ilska. Han fick utbrott när han kände sig kränkt och kunde inte se sin egen del i det som hände.
Familjen fick kontakt med BUP och gick i behandling där under ett halvår. I sexan började sonen och hans tvillingsyster i en större skola, en högstadieskola. De hamnade också i olika klasser. I den nya skolan eskalerade problemen.
– Det hände saker hela tiden. Han bråkade med kompisar och var uppkäftig mot lärare. Polisen tog honom för snatteri, cykelstölder och fylla. Han började också röka cannabis. Vi tog kontakt med Minimaria. Alla instanser man kunde tänka sig hade vi kontakt med.
Till slut blev han utslängd från skolan.
– De gjorde en deal med honom: han fick behålla sina betyg bara han höll sig borta från skolan. De ansåg att han var ett arbetsmiljöproblem. Då tyckte jag mest att det var skönt, men jag förstår faktiskt inte hur de kunde göra så? Vi har ju skolplikt i Sverige.
Hemma gick det inte heller längre.
– Vi levde i ett inferno. Till slut klarade vi inte av det längre utan bestämde att han måste till ett HVB-hem. Droppen var när han stulit mina guldsmycken och pantsatt dem. Då hade han passerat en gräns, men det var ändå ett jättesvårt beslut att ta. Skulle han komma därifrån och vara mer kriminell?
Inte heller på HVB-hemmet fick han stanna.
– Han blev utslängd efter en månad. Han hade skrivit på en vägg att kokerskan är en hora. Man tycker kanske att de borde kunna hantera sådant från en 16-åring, men han kom hem igen. Det gick inte längre att nå fram till honom, man fick prata runt saker. Droger kunde vi till exempel inte nämna, då exploderade han.
Det var inte kaos hela tiden i familjens liv.
– Vi hade lugnare perioder också. Vi åkte till exempel alltid på semester tillsammans hela familjen och han var jätteduktig i fotboll. Han spelade tills han var 17 eller 18. Fotbollen var länge en frizon, men till slut kom hans ilska framäven där och han spottade en motspelare i ansiktet. Vi hade möte med socialen och tränaren var med. Han hade inte alls förstått hur allvarlig situationen var.
Alfred och hans tvillingsyster har även en storasyster som är ett och ett halvt år äldre.
– Vi fick tre barn väldigt tätt och de har alltid stått varandra nära. Även storasystern började röka cannabis, men hon berättade för oss och ville få hjälp att sluta. Genom henne fick vi veta hur lätt det är att få tag på cannabis. Vi pratade väldigt öppet om allting. Alfred har ju fått mest fokus och jag har inte alltid funnits där för de andra. De har efteråt sagt att det möjliggjorde för dem att flyga under radarn. Vi märkte kanske inte allt de hittade på.
Men självklart påverkade de ständiga bråken hela familjen.
– Det var förstås jobbigt för dem, både med bråken och att se sin mamma ledsen. Jag är en person som har lätt att gråta och jag har gråtit mycket.
Pernilla Pernsjö har slitits mellan hopp och förtvivlan, och, som de flesta mammor till barn som inte lyckas hålla sig på rätt sida om lagen, fått jobba hårt med att inte ta ansvar för det som sonen har gjort.
– Det är inte jag som har stulit eller sålt droger. Han är vuxen och måste själv ta ansvar för sina handlingar.
Hon kan inte komma på något vägskäl eller någon särskild händelse som varit avgörande för den väg sonen valt för sitt liv.
– Kanske när de bytte skola. Det var en stor skola med stor personalomsättning och han hade inte längre sin syster i klassen. Men samtidigt hade han en fantastisk högstadielärare. Hon tyckte om honom och visade det, men tolererade inte att han gjorde fel. Hon gav honom muntliga prov i svenska och engelska och han fick sitta hos henne när det blev jobbigt för honom. Om fler lärare varit som hon så hade det kanske gått, men jag är inte säker.
Inte heller kommer hon på något som skulle kunnat göras för att vända utvecklingen.
– Vi har varit bra på att be om hjälp och ta emot hjälp. Vi har också fått mycket hjälp och stöd och mycket av stödet har varit bra. Vi hade till exempel en familjecoach från socialtjänsten som var väldigt bra.
Trots en stöttande och engagerad familj som älskar honom, gott om kompisar, meningsfull fritid i fotbollsklubben, en fantastisk högstadielärare och en rad insatser från samhällets sida har sonen inte övergivit sin livsstil.
– Jag tror att han gillar spänningen med den kriminella livsstilen. Han gör det inte för att få pengar till droger. Hans drog är cannabis. Det behöver man inga stora summor för att skaffa.
Hon konstaterar att det är svårare att få till en förändring när det är livsstilen som lockar.
– Hade han drivits av drogberoende skulle ett behandlingshem kunna vara lösningen. Varför han behöver de här kickarna vet jag inte; jag behöver verkligen inga kickar i mitt liv.
Adrenalinkickar har hon säkert fått sin beskärda del av ändå. Hon beskriver det som att hela hennes tillvaro styrts av sonens mående.
– Det var enormt tärande och det är något jag fått jobba med. Jag har insett att jag var medberoende. Jag växte upp med en pappa som drack. Men det var inget vi någonsin pratade om i familjen. Så jag har aldrig varit van att prata om problem.
Själv har hon valt en helt annan strategi för att hantera sin egen familjs problem.
– Vi har varit öppna hela tiden. På jobbet var jag ju tvungen att förklara varför jag var borta så mycket på möten. Och så började jag tidigt skriva en blogg. Det var som terapi att skriva av sig.
Många olika faktorer har bidragit till att Pernilla Pernsjö mår bra idag. Förutom att skriva och prata om det som hänt har möten med andra anhöriga till kriminella varit viktiga. Det var något som de erbjöds på HVB-hemmet. Även den coachning familjen fick via socialtjänsten har hjälpt henne att inse att hon inte kan bära ansvar för alla sin sons handlingar.
– Jag fick lära mig att jag måste göra saker för mig själv. Jag gillar att bada. Det gör jag året runt. Vi är ett gäng kvinnor som träffas och badar varje lördag. Förr var jag en riktig badkruka så det är kul. Familjen är väldigt förvånad.
Hon har även haft god hjälp av en kurs i sorgebearbetning som hon anmälde sig till när hennes mamma oväntat gick bort.
– Det blev istället så att jag mest bearbetade Alfred. Man kan sörja även om personen inte dött. Jag skrev ett brev till honom där jag bad om ursäkt för det jag gjort fel och att jag förlät honom. Jag fick också lära mig att man ska ge upp hoppet om en bättre gårdag. Den kan man inte göra något åt.
Och hon har fortsatt skriva. Boken om sonen kom ut i höstas. Han fick läsa den innan den trycktes.
– Han är väl inte precis överförtjust över att jag skrivit den, men han har gjort mycket som jag inte gillar så han får leva med det. Och det var bara två pyttesmå saker han ville ta bort eller ändra, och det har jag gjort. Annars tyckte han att boken var bra och bad om ursäkt. Han hade inte förstått att jag känt mig som en dålig mamma.