Politik

Kokain – vit drog med svart baksida

Lasse Wierup har tillsammans med Erik de la Reguera skrivit boken Kokain. Foto: Moa Karlberg

Den som använder kokain har blod på sina händer – det finns en direkt länk till maffian. Det är ett av budskapen i en ny bok av Lasse Wierup och Erik de la Reguera.

Kristina bjöds på kokain för drygt 20 år sedan av sin pojkvän. Vad Kristina, som i dag är 50, inte visste var att det till en början spännande vita pulvret skulle innebära ett långvarigt och förödande missbruk.

Den första kvällen tillsammans med kokainet fylldes av eufori och lust. Dagen efter hade hon ingen baksmälla, trots att hon druckit ganska mycket alkohol, och veckorna efter tänkte hon på drogens lyckobringande känslor. Inledningsvis tog Kristina kokain en gång i månaden tillsammans med pojkvännen.

Längtade efter nästa näsa
Efter en tid hade hon byggt upp ett eget förråd av kokainet som blivit över. Det var då ett tilltagande beroende började sjunka över Kristina. Hon längtade bara efter nästa och nästa lina.

Pengar blev ett problem. Ett gram ”snö” kostar 1000 kronor, och med två-tre gram om dagen skenade summorna i väg. Kristina tog tjänstledigt i syfte att ordna upp en tillvaro som raserat; dessförinnan hade hon börjat använda kokain på jobbet.

Anonyma kokianister blev räddningen
Ledigheten blev en rak nedstigning i tyngre missbruk. Kristina tog kontakt med Anonyma kokainister, motsvarigheten till Anonyma alkoholister, för hjälp och stöd. Sedan dess har Kristina, med undantag för några återfall, varit fri från kokainmissburk. Hon har återupptagit kontakten med pojkvännen och hennes dotter, som flyttat hemifrån, har fått förklaringen till sin mammas beteende under uppväxten.

Kristina är en av de människor vi får möta i reportageboken ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”, skriven av författaren Lasse Wierup och Erik de la Reguera, Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika.

Skildring av kokainet – hela vägen
Boken är en lika omfattande som djuplodande skildring av kokainet, från tillverkningsländerna Colombia, Peru och Bolivia via maffian i Mexiko till konsumenter i USA och Europa – däribland Sverige. Berättelsen är en dyster läsning för den som drömmer om ett samhälle fritt från narkotika.

Ända sedan början av 1970-talet har kokainet ofta betraktats som en exklusiv, dyr jet set-drog för kultur- och kändiseliten eller personer inom finansbranschen.

Men det finns, i alla fall om vi får tro Wierup och de la Reguera, mycket som talar för att drogen har hittat nya användargrupper.

Vanliga svenskar använder kokain
Kokainanvändarna i boken är vanliga svenskar mellan 20-45, tidigare ostraffade, med fast inkomst, fritidsintressen, vänner och familj. Det finns alltså anledning att ifrågasätta den traditionella schablonbilden av kokain som lyxvara för en begränsad klick; snortande har populariserats, nästan blivit folkligt.

De senaste åren har tillgängligheten till kokain ökat och priset sjunkit.

Preliminära siffror från Folkhälsoinstitutet, vars rapport publiceras till sommaren men används i reportaget, visar att 3,3 procent av 30 000 tillfrågade svenskar mellan 15-64 år har kokainerfarenhet – en siffra som motsvarar 200 000 personer i reella tal. I förra studien, genomförd vid millennieskiftet, var det bara omkring en procent.

Lasse Wierup verkar nöjd
Jag träffar Lasse Wierup på ett kafé vid Nytorget i Stockholm en varm och vacker vårdag i mars. Det är drygt en månad kvar tills Kokain släpps och han verkar nöjd, där han sitter tillbakalutad i solskenets matta ljus.

– Vi vill berätta historien om kokainet som produkt och dess enorma skadeverkningar på länderna där det tillverkas. Vi ville också visa på kopplingen till de svenska kunderna, som tillsammans med konsumenter i andra länder är förutsättningen för industrin. I Sverige är ju bilden att det är värst för de som tar kokain, men det är ju inte så.

Medförfattare hade använt kokain
Från början var tanken att Wierup och de la Reguera skulle skriva reportaget tillsammans med Magnus Linton, samhällsdebattör och författare. Men redan i inledningsfasen uppstod dispyter. Det visade sig att Linton, bosatt i Colombias huvudstad Bogotá där personligt bruk av kokain är lagligt, har konsumerat drogen. Wierup och de la Reguera såg det problematiska i situationen och parterna skiljdes åt.

– Det innebär ett uppenbart journalistiskt trovärdighetsproblem att själv vara en del av den industri som man säger sig vilja granska. För mig är det självklart att inte ge pengar till de kriminella som jag skriver om. I mina ögon är det också en gåta hur Linton anstränger sig för att skildra varför Colombia faller sönder av kokain och samtidigt köper drogen själv. Vem är problemet om inte han?

Men till Filter säger Magnus Linton att det var er syn på framtidens narkotikapolitik som var olika?

– För mig var det enbart det journalistiska trovärdighetsproblemet. Jag vet ju var Linton står i narkotikapolitiken, och att han varit kritisk till den politik som förts i Sverige, säger Wierup.

Under 1970- och 80-talet tilltog kokainsmugglingen till Europa och Sverige. Det var lite som om det vita pulvret var ett nytt fenomen, men så är inte fallet. Redan under 1920-talet tog den första svenska kokainvågen fart för att ebba ut i och med andra världskriget.

– Vi vill visa att droger som kokain inte är något nytt i Sverige. Människor har alltid letat efter den perfekta substansen, det är ett universellt problem, säger Wierup.

Fattiga odlare och svenska kokainister
I boken – som är 500 sidor lång och besmyckad med drygt 650 fotnoter – möter vi såväl fattiga kokaodlare i Colombia som kokainhandlare och konsumenter i Sverige.

Wierup har intervjuat 20 stycken svenska kokainister; till synes vanliga personer med vanligt arbete och vanliga sociala förhållanden. Nästan alla har kommit i kontakt med drogen i fest- och alkoholsammanhang.

– Många tjejer sa att de tar kokain i samband med alkohol för att kunna fortsätta dricka. Kokainet balanserar alkoholruset. Mot den bakgrunden tror jag att vi ska vara avvaktande till bilden av hasch som kokainets inkörsport.
Många av intervjupersonerna säger att tanken på att bli gripen av polis är främmande. Och, liksom Kristina, är samtliga totalt ointresserade över kokainets ursprung: maffiakrigen i Latinamerika.

Fattiga sväljer kokainampuller
Colombia, Bolivia och Peru är de ledande tillverkningsländerna av kokain. Där odlas kokan för att sedan förädlas och kristalliseras till kokain.

Drogen smugglas via Västafrika till konsumentländer i Europa eller via Mexiko till USA – inte sällan med hjälp av fattiga människor som svalt ampuller med kokain som sedan ska ut bakvägen vid slutdestinationen. Det räcker med att en ampull spricker för att personen ska dö av förgiftning.

Den mexikanska maffian kontrollerar rutterna och, konstaterar Wierup och de la Reguera uttrycksfullt, tumregeln är att smuggelvägarna som polisen känner till redan är förbrukade.

Knarkkriget dödar tusentals
Det pågående knarkkriget i Mexiko ledde till att 7 700 personer mördades förra året. Politiker, poliser och advokater korrumperas eller skjuts och politiska valkampanjer finansieras med knarkpengar. På grund av fattigdom och politisk instabilitet kan maffian enkelt rekrytera medlemmar som drömmer om ett bättre, rikare liv. Brottsyndikaten i Mexiko, Colombia och Bolivia, vars smörjmedel är kokainhandeln, är i många avseenden mäktigare än staterna.

– Kokainet göder en vålds- och brottskultur. Det blir logiskt att skjuta en politiker eller polis eftersom summorna som kommer från USA eller Europa är så stora. Kokainet är en vit drog med smutsig och mörk baksida.

Så vad hoppas du att boken ska bidra till?

– Jag hoppas att människor ska få ytterligare ett skäl att tänka efter. Att kokain inte bara är olagligt, utan att det finns en länk mellan dig och maffian. De som köper kokain har blod på sina händer.

Tomas Nilsson

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer