Tatueringen kikar fram under tröjärmen, på bordet står en kopp kaffe och sinnesrobönen sitter upptejpad på kylskåpet. Det är morgon på huvudkontoret på Kris, Kriminellas revansch i samhället, och det råder ett lugn i korridorerna.
Det var hit Viktor Grewe kom för fyra år sen när han inte såg någon annan utväg. Han satt just vid det här bordet och berättade allt.
Viktor Grewe drar handen genom det kortsnaggade håret. Han är bara 25 – men redan klar med en viss typ av liv.
– Jag vill aldrig dit igen.
Blicken är rak, händerna knäppta, men under bordet hoppar benet nervöst. Han jämför sig utan att tveka med en nykter missbrukare. Med ett undantag: sättet att berusa sig. För Viktor Grewe var det inte droger eller alkohol som lockade. Utan kriminalitet och livet
på gatan.
– Jag fick ett rus av att råna och slåss. Adrenalinet gjorde mig hög och blev ett sätt att stå ut. Jag är väl en typ av beroendepersonlighet och min svaghet är den kriminella världen. Därför var jag tvungen att hoppa av.
Det låter så enkelt när han säger det, men vi backar bandet för att se hela bilden. Viktor Grewe föddes 1999 i Märsta norr om Stockholm och diagnosticerades tidigt med epilepsi. Läkarna menade att det kunde vara farligt att idrotta hårt med hans sjukdomsbild och avrådde från hockey.
– Alla spelade hockey utom jag och det gjorde att jag tidigt kände mig utanför och utestängd.
Skolan var tuff, det var svårt att koncentrera sig och trots diagnosen ADD fick han ingen hjälp. Han kände sig fel, kass på allt och helt ensam.
Under många år berättade Viktor inte för någon hur han mådde och alla känslor samlades inuti.
– Det var som ett svart hål i mig och jag vet att många unga killar känner igen sig. Jag behövde en ventil, ett utlopp för alla känslor.
Ventilen öppnade sig i tonåren när Victor Grewe insåg att han var bra på något: att slåss.
– Ilskan och frustrationen jag burit på försvann och jag fick en kick. Det låter konstigt, men att slåss dämpade oron i mig.
Han hamnade allt oftare i slagsmål och hittade en värld han ville tillhöra.
– Jag fick beröm och ryggdunkar av att slåss och snart hade jag nya vänner.
De skippade skolan, drog runt i centrum och slog in på en ny väg.
– Första gången jag blev erbjuden ett haschbloss var det som en uppenbarelse. Jag fylldes av ett lugn. Alkohol gjorde mig stissig och sluddrig, medan rökat tog ner mig ett steg. Det gav mig kontroll.
Han minns första rånet: adrenalinet när rutan krossades och drömmen om pengar som raserades när de i stället flydde.
– Det gjorde något med mig. Jag blev inte avskräckt, jag ville ha mer. Rån gav respekt, snabba pengar och status.
Han började sälja hasch på gatan och en ny värld öppnade sig.
– Telefonen ringde dygnet runt och plötsligt hade jag råd att köpa dyra kläder. Det var en skön känsla.
Han hörde talas om äldre killar som gjorde inbrottsturnéer, hjälpte kriminella gäng och var delaktiga i beställningsmord och han kände ingen rädsla.
– Det var lätt att försvinna in i den där mörka kalla världen. Jag började bära kniv och hade alltid med mitt hemliga vapen: knogarna, humöret och ilskan.
Han började gymnasiet, efter idoga påtryckningar från sin farmor.
– Men jag kände ingen som levde ett vanligt liv. Alla jag umgicks med ville bara bli något på gatan. Jag sålde droger och skåpet i skolan var helt fullt av cannabis.
Hemma var det rörigt och ingen ställde honom mot väggen. Så han fortsatte.
– Jag kunde inget annat. Jag minns en kompis som sa: ”Grewe, du kommer åka dit på livstid.” Det fascinerande var att jag inte brydde mig, för jag såg ingen annan framtid.
Viktor Grewe drar handen genom håret igen, tystnar och tar en klunk kaffe.
– Jag minns inte hur många brott jag begått och på slutet var jag nästan alltid hög. Det är som en dimma.
Men han minns morgonen då polisen stormade in och ryckte honom ur sängen. Åtalspunkterna smattrade fram: grov misshandel, grovt olaga hot, vapenbrott och misshandel. I den lilla
häktescellen var han till slut tvungen att möta sina egna tankar och sig själv.
– Jag slog knogarna blodiga mot väggarna, för så var jag van att hantera känslor. Det liknade en avtändning. Mina tankar var det enda jag hade, och jag kunde inte få dem att sluta.
Viktor Grewe dömdes slutligen till två månaders fängelse och skyddstillsyn och idag tror han att han var tvungen att nå botten.
För därifrån har han tagit sig upp. Idag stöttar han andra unga som hamnat snett och han söker lugnet, snarare än kickarna. Ilskan som förr blossade som eld i honom har falnat och han har hittat hem.
I fjol blev han pappa och det bästa han vet är att komma hem från jobbet och se sin ettåriga son tulta fram genom hallen.
– Det finns inget bättre, säger han och ler.
Vad hade du behövt?
– En förebild som levt livet jag levde och sedan hoppat av. Som kriminell kunde jag inget annat. Jag kände mig inte duktig på något, skulle jag klara ett vanligt liv? Hur skulle det ens gå till?
Nu, fem år efter domen, har han svaret på sina egna frågor. Victor Grewe har insett att det finns saker han är bra på.
– Jag är faktiskt en rätt bra farsa. Jag vill att barnen ska kunna komma till mig med alla känslor, vare sig det är glädje, sorg eller ilska. Jag vill göra allt för att de inte ska hamna snett.
Han slår ner blicken, tystnar och ser sedan upp. Blicken är en annan och lyser plötsligt av energi.
– Får jag säga en till sak jag är rätt vass på? Börsen. Jag har börjat handla med aktier, plöjt massa litteratur och det går faktiskt ganska bra, säger han och ler.
Framtiden då? Drömmen är redan klar: Att bli sin egen chef, leva på avkastning från aktiehandel och tillsammans med familjen kunna flytta till Spanien.
– Resten av livet ska vara lugnt och tryggt, avslutar Viktor Grewe.
Texten publicerades först i Motdrag nummer 2/2025. Sedan den skrevs har Riksförbundet Kris lagt ner verksamheten på grund av frysta bidrag och oegentligheter på styrelsenivå.