Sven-Erik Alfredsson och Anders A. Aronsson var två av de ungdomar som med på resan till Sri Lanka. Under åren har de båda återvänt till landet ett flertal gånger, men den första resan sitter kvar extra starkt i minnet.
– Då fanns det ingen charterturism till Sri Lanka. Det var en chock att komma till en så annorlunda och varm plats som Sri Lanka, säger Anders A. Aronsson.
I dag är han ordförande i distrikt IOGT-NTO Öst, och Sven-Erik Alfredsson är ordförande i IOGT-NTO-föreningen i Köping.
På Ungdomens nykterhetsförbunds, UNF, kongress 1972 togs beslut om en plan för att öka det internationella engagemanget. Förslaget kom från en arbetsgrupp inom UNF:s styrelse. Det var en hård debatt vid kongressen – men linjen om ett stärkt engagemang för den internationella verksamheten vann.
Från början skedde allt i samarbete med UNF:s norska systerförbundet. IOGT-NTO hade redan en viss biståndsverksamhet i världen, bland annat på Sicilien, i Gambia, och i Grekland.
– Vi sålde te för att samla pengar till en fisknätsfabrik och jag minns att försäljningen gick ganska trögt. Vi kallade det ”Tea for two” och sålde te för två kronor. Det var inget dåligt te, men det var lite kärvt i början. Det var inte jätteenkelt att sälja tepåsar för några kronor. Jag tror jag ända tills i dag har kvar lite av det teet, och det smakar fortfarande okej.
Planen var att stötta den lokala fiskeriverksamheten eftersom lankeser var tvungna att köpa importerade nät och båtar, vilket var väldigt dyrt.
– Vi tänkte att om de kunde ha en egen nätproduktion och båtproduktion så skulle de kunna bli mer självförsörjande, så vi startade fabriker där nere. Vi fick in mycket pengar till nätfabriken.
Utöver fisknätsfabriken startades också ett bibliotek som under en period var ett av de största biblioteken i landet. Det startades även ett mobilt bibliotek i form av en moped med en packlåda som innehöll ett 20-tal böcker.
Fisknätsfabriken brann dessvärre ned och båtfabriken försvann ur organisationens ägo, men under tiden de var i bruk ledde det till att de lokala fiskarna hade bättre ekonomiska förutsättningar enligt Anders A. Aronsson.
Det krävdes mycket entusiasm och driv för att öka det internationella engagemanget. Idén om en studieresa kom upp, och lite mindre än ett år senare (1973) begav sig alltså 36 ungdomar till Sri Lanka. En resa som förändrade livet för många i gruppen.
– En deltagare gifte sig så småningom med en tjej från Sri Lanka, och andra gjorde sin karriär på att intervjua premiärministern under resan.
Deltagarna förbereddes inför resan på utbildningsträffar, om Sri Lankas historia och politik samt om internationella relationer.
– Det var viktigt att vi inte bara skulle åka dit och vara turister – det var ingen turistresa även om vi kollade på buddhastatyer. Vi skulle se en social och politisk situation och hade föreläsningar om detta. Vi blev också mottagna av Sri lankas regering på deras ambassad i Stockholm, säger Sven-Erik Alfredsson.
– Det var en av de största upplevelserna i livet att komma till vad man då kallade för ett utvecklingsland, säger Anders A. Aronsson.
IOGT-NTO startade också Ceylonklubben (se relaterad artikel här ovan), genom den man fick in mycket pengar till verksamheten, med en medlemsavgift på en krona om dagen – minns Sven-Erik Alfredsson.
– Intresset för att åka med var väldigt stort och man betalade avgiften för att åka med själv. Jag kommer inte ihåg vad det kostade, men det var nog ganska mycket pengar på den tiden. För de allra flesta var det nog första gången man besökte ett utvecklingsland.
Sven-Erik Alfredsson har genom åren varit tillbaka på Sri Lanka många gånger.
– När det kom till maten var det enda vi kunde äta bröd och ris. Maten var inte alls turistanpassad och smakade så starkt. Jag gillar stark mat, men var inte van vid det i början.
Anders A. Aronsson minns att alla inte var så positiva till förslaget att en grupp skulle åka i väg. Han var själv ganska skeptiskt till internationellt arbete och tyckte inte att det verkade jätteintressant. Men engagemanget växte i och med Sri Lanka-resan.
– Det finns fattigare platser på jorden, men för oss var det ju något helt annat, särskilt när du kom utanför städerna, till byar som hade problem med vatten och elektricitet. Det fanns också väldigt mycket gammal och intressant kultur.
Spänningen mellan de tamilska tigrarna och singaleser var ständigt närvarande, och gruppen var tvungen att skapa goda relationer till båda grupperingarna.
– Det som byggdes upp under den här tiden gemensamt med våra norska vänner har gjort att vi skapade ett väldigt etablerat nätverk på Sri Lanka. Under tsunamin var det vi som hjälpte till att skicka krisbistånd eftersom vi hade kontakter. Sedan byggde vi upp det som kallas Alcohol and Drug Information Centre, ADIC, i dag en väletablerad organisation som även är rådgivare till andra länder som vill bygga upp sitt arbete kring alkohol- och droginformation.
Den målsättning som formulerades i UNF-beslutet 1972 har på många sätt realiserats och har vuxit till något mycket större än vad de båda kunde föreställa sig då.
– Vi ville öka det internationella engagemanget och det kan man ju säga att vi absolut har lyckats med. Sedan drabbas biståndsverksamhet alltid av bakslag. Korruption, elände och krig, säger Anders A. Aronsson.
Korruptionen har däremot förstört mycket av de goda förutsättningar som Sri Lanka haft för att vara ett välmående samhälle.
– Den lilla ekonomin som byggts upp har försvunnit till korrupta statsledare. De har verkligen förstört de fördelar som fanns i landet i och med att man hade en av de högsta nivåerna av läskunnighet som fanns i området, säger Sven-Erik Alfredsson.
Nu ser de båda fram emot att ha en återträff under 2023, antingen i Sverige eller på Sri Lanka, eller kanske både och.
– De flesta som var med 1973 är i livet och det vore roligt att samlas igen och att på något sätt uppmärksamma att det har gått 50 år sedan första resan. Vi hoppas på att kunna samla ihop de som är kvar, säger Sven-Erik Alfredsson.