Han kommer inspringande med andan i halsen, Alhaji Jeng. Med sig har han sina enormt långa stavar som skickligt manövreras genom den smala dörren till träningslokalen. Efter intervjun ska han hämta en friidrottare på besök från Japan och sedan är det hård träning som gäller resten av dagen. Slottsskogsvallen, där vi befinner oss, är friidrottens Mekka här i Göteborg. Här tränar Alhaji i stort sett varje dag – eller 6-7 pass i veckan. Det kan handla om löpning, kort sprint och häcklöpning för att hålla alla muskler och reflexer i topptrim. Efter att han bröt foten för tre år sedan har han kämpat hårt för att komma tillbaka. Än så länge är inte stabiliteten densamma som innan skadan. Men han är på god väg.
– Det går bättre och bättre för varje säsong och nu har jag en riktigt bra känsla inför sommaren, säger han med ett leende.
Drömmen är en internationell medalj utomhus.
– Bubka slog sitt bästa världsrekord som 34-åring. Kan han så kan jag, säger Alhaji, som än så länge bara är 31. Med sig i bagaget har han ett antal höjdpunkter som svenskt rekord inomhus på 581 centimeter, VM-silver inomhus och många mästerskapsfinaler.
– Jag blir äldre, men min motivation är fortfarande hög. Jag ser inte det här som en uppoffring, som många kanske tror, utan detta är en livsstil och något jag älskar. Jag har passionen och viljan att kämpa mig upp till toppen och tycker om att träna. Jag sätter hela tiden upp nya mål och ser arbetet som en process. Slipper jag bara skador så ser jag inga hinder, säger Alhaji, som också lyfter fram många andra fördelar med sitt friidrottande.
– Jag har fått resa över hela världen, fått möta nya kulturer och lärt känna nya människor. För några år sedan vistades jag två år i Qatar. Det var efter att jag brutit foten. Jag började om med en ny tränare och utvecklade nya tekniker. Det var ett härligt klimat att träna i och en mycket speciell erfarenhet.
Alhaji Jeng är född i Gambia. När han var några månader flyttade han med sin mamma till Sverige, där hans pappa redan bodde. Efter en tid flyttade familjen till Göteborg och Alhaji började som liten grabb att spela fotboll. Men det var när han medverkade i den lokala Angeredscupen som han fick smak för friidrott. Under friidrotts-VM 1995 såg han Bubka hoppa och tyckte att det såg häftigt ut. Efter det var det bara stavhopp som gällde.
– Jag är mer individualist än lagspelare och gillar mätbara tävlingsmoment. Därför var stavhoppningen så rolig, säger Alhaji, som upptäckte att han hade fallenhet för idrottsgrenen. Han drogs snabbt in i friidrottsgemenskapen och här började ett nytt kapitel i hans liv.
– Kontrasten från den tuffa förortsmiljön där jag vuxit upp var stor. Plötsligt ingick jag i en annan sorts gemenskap med andra värderingar. Jag lärde mig att träna målmedvetet och disciplinerat och kom i kontakt med ungdomar från andra, rikare miljöer än den jag var van vid, säger Alhaji, som snart började träna fem pass i veckan.
Han slog svenskt juniorrekord och hade som mål att nå världseliten. Viljan och envisheten betyder förstås mycket för att bli framgångsrik. Men också de fysiska och psykiska förutsättningarna. Alhaji är 184 centimeter lång och väger 79 kilo. Han beskriver sig själv som explosiv, stark, snabb och med bra timing; viktiga egenskaper för en stavhoppare. Att ta väl hand om sin kropp är en annan förutsättning för att nå toppen. Det gör man genom träning, bra kost och drogfrihet.
– Jag är nykterist sedan många år. Jag testade alkohol när jag var i sena tonåren, men det var inte min grej. Att dricka för att berusa sig tycker jag är helt fel. Man kan absolut ta ett glas vin till god mat, det är okej. Men att supa för supandets skull är bara dumt. Det är trist att alkoholen är normen när man umgås i Sverige. I Gambia, där de flesta är muslimer, dricker man inte och alkohol har aldrig funnits i min familj. Och som idrottare är det förstås extra viktigt att inte dricka. Alkohol främjar ju inte fysiken precis, säger han med ett snett leende.
Han berättar att det finns idrottare som dricker, men att de flesta gör det med måtta eftersom de vet att alkohol bryter ner kroppen. Han har aldrig upplevt det som ett problem att vara nykterist. Han respekterar de vänner som väljer att dricka och förväntar sig samma respekt tillbaka för sitt val.
– Jag är en bestämd person. Säger jag nej så är det nej!
Alhaji kastar ett öga på klockan. Det börjar bli dags att åka och hämta gästen från Japan. Därefter är det ett tajt schema med eftermiddagsträning.
– Så här ser min vardag ut, säger Alhaji och slår ut med händerna.
Januari, februari och mars är det inomhusträning som gäller. Maj-september är det tävlingssäsong. Någon längre semester blir det sällan frågan om. Men det är å andra sidan inget som Alhaji saknar.
– Jag blir mest rastlös av att vara ledig och vill tillbaka till träningen. Det är här jag har mitt liv just nu. Men ett par veckor i Gambia varje år brukar det bli. Jag känner en stark tillhörighet där och har många släktingar kvar. Jag känner mig både som gambian och svensk, även om jag är mycket präglad av den svenska kulturen.
Framtiden ser ljus ut för Alhaji. Vad som händer efter att idrottskarriären är över är förstås svårt att veta. Kanske blir det jobb inom marknadsföring. Just nu pluggar han nämligen marknadsföring och organisation vid sidan av idrottandet. Kanske blir det familjebildning också, tillsammans med flickvännen. Målen och drömmarna är många och Alhaji verkar veta hur man når dem.