Robban Widells dotter Bim började använda narkotika redan vid 14 års ålder. Som många andra med ett skadligt substansbruk hade hon fler diagnoser (asperger, ADHD och PTSD) vid sidan av sina drogproblem. Robban Widell beskriver hur Bim försökte få tillgång till substitutionsbehandling men inte kvalificerade eftersom hon vid sidan av opioiderna även använde bensodiazepiner.
– Jag skrev ett öppet brev till dåvarande socialminister Gabriel Wikström 2017 och berättade att min dotter överdoserat tre gånger på en månad, säger Robban Widell.
Under en månads tid hittades Bim avsvimmad på en offentlig toalett, på en trappa utomhus och i ett soprum. Varje gång räddades hon av naloxon.
Hans förslag sedan dess är att naloxon borde vara lika tillgängligt som hjärtstartare på offentliga platser och att personer som rör sig runt de platserna bör utbildas i hur läkemedlet används.
– Det finns inget incitament att stjäla naloxon från en sådan plats. Det finns ingen andrahandsmarknad för det, säger Robban Widell.
Naloxon är ett läkemedel som kan häva en opioidöverdos och därmed rädda liv. Det är enkelt att administrera och nästan helt utan biverkningar. Men att få tillgång till naloxon har historiskt sett inte varit det lättaste för personer som använder narkotika eller deras anhöriga. Sedan förra sommaren går naloxon att köpa receptfritt på svenska apotek, men insatsen har fått kritik för att läkemedlet är dyrt och under första halvåret såldes bara ett hundratal doser.
– På apoteket måste du först beställa naloxonet, sen kostar det runt 500 spänn. Det är inte alla som kommer att prioritera det.
Robban Widell ger inte mycket för regeringens naloxonpolitik och menar att en stor grupp som använder narkotika helt faller mellan stolarna.
– Vi hör om en markant ökning av personer som intar opiater på andra sätt än genom att injicera, speciellt bland personer med blandmissbruk som ibland har dålig koll på doseringar. De är en viktig målgrupp att nå ut till, säger han.
Naloxon går också att få tag på via sjukvården. Men Robban Widell menar att den som injicerar opioider antagligen befinner sig i ett långt gånget bruk av narkotika och därför är mer trolig att söka hjälp via en substitutionsbehandling eller sprutbyte än den som har ett annat typ av bruk.
– Man har ingen anledning att skriva in sig på ett sprutbyte om man inte injicerar. Man kanske inte vill visa sig och bli igenkänd på den typen av plats. Därför riskerar man att falla mellan stolarna och inte få information om eller tillgång till naloxon.
Sprutbyten och LARO-mottagningar är enligt honom viktiga ytor för att komma i kontakt med kunnig sjukvårdspersonal. Men det kan finnas en mental tröskel för att ta sig dit.
– Man måste först erkänna för sig själv att man brukar. Min egen teori är att den som är blandbrukare kanske bara använder opiater ibland, inte lika frekvent som en heroinbrukare som behöver sin drog varje dag. Då kanske det är svårare att erkänna för sig själv att man behöver hjälp.
Tyvärr sker många överdoser när brukaren är ensam och ingen finns i närheten för att administrera naloxon. Men Robban Widell menar att det fortfarande är viktigt att känna till läkemedlet.
– Folk som påträffat någon som kan ha överdoserat opiater bör veta att man kan leta i personens väska eller fickor efter naloxon. Det gör inget om man ger naloxon till någon som inte har överdos heller, det har ingen skadeverkan.
Bim levde med drogerna till och från fram till sin död 2019.
– Jag och min fru hade varit borta i en och en halv timme när vi hittade henne. Naloxonet hjälpte inte eftersom hon redan var borta. Jag är inte ens fyllda 60 och har redan fått uppleva det mest fruktansvärda man kan tänka sig.
Under en stor del av Bims liv beskriver Robban Widell att han och hans fru försökte jobba emot dottern och hennes narkotikabruk.
– Vi ville ju bara att nån skulle låsa in henne så att hon skulle bli av med det. Det tog många år innan vi tillslut började föra kampen tillsammans med henne.
Innan sin död blev Bim känd för en bred publik genom dokumentären 36 dagar på gatan. Hon höll föreläsningar om vad hon gått igenom om verkade ha lagt drogerna bakom sig.
– Genom kontakt med Brukarföreningen fick jag bättre förståelse för stigmat kring personer som använder narkotika. Det var efter det som jag och några andra beslutade att bilda Brukaranhörigas riksorganisation, BARO.
Robban Widell hade tidigare bara suttit i bostadsrättsföreningens styrelse men fann nu som ordförande för den nya organisationen. Till skillnad från andra anhörigföreningar är inte BARO:s främsta målsättning att deras anhöriga ska bli drogfria.
– För vissa är det inte så lätt att bara sluta, men man kan leva ett gott liv ändå.
Att komma till den slutsatsen tog tid, men Robban Widell beskriver det som att polletten plötsligt föll ner och fick honom att inse att han behövde hitta ett nytt sätt att arbeta för sin dotter.
– När man förstår att man måste gå i linje med sin anhöriga så blir det lättare att leva med det. Bruket och substanserna finns där oavsett.