Scenerna bränner som fosfor i hjärnan på mig. Bilderna från skogsdungen, nära skolan men helt utan vuxennärvaro: här regerar de elakaste, de mest hänsynslösa och offret är den redan utstötta, en liten lillebror, med kantstötta glasögon och otvättat hår. Hunsad hemma, hunsad i skolan.
Det är Robert. Han och hans storasyster Nella är huvudpersonerna i Carl Johan Vallgrens nya roman Havsmannen (Albert Bonniers förlag). Genom Nellas perspektiv möter vi verkligheten, och den gör så ont, är så utstuderat grym att jag då och då får lägga ner boken, andas lite extra djupt och tänka på vackra stränder och kluckande vågor. För ondskan som barn, särskilt de som ingen ser och ingen bekräftar, kan vara infernalisk ibland.
Tiden är 70-tal och mammorna är hemma och tar om hand, papporna jobbar. Men inte Robert och Nellas föräldrar. Deras liv håller inte ihop, pappa sitter i fängelse och mamma dricker. Nella får axla rollen som förälder, något hon gör med en kärlek så varm att man som läsare ibland får svårt att svälja av ömhet. Nella stjäl mat till frukost, stjäl nya fina byxor till sin bror och äter girigt av skolbespisningens varma mat. Och håller så mycket det bara går ett vakande öga över sin mobbade lillebror.
Vallgren målar med intensiv närvaro upp en bild av ett sjuttiotal där ingen såg, ingen hörde barnen, de mest utsatta. Gör något vill man som läsare skrika till de vuxna som fysiskt finns där runt de två barnen. Men så möter Nella Havsmannen, och tro det eller ej, men han gör något. Vad eller vem han är vill jag inte avslöja men ja, ni bara måste läsa den här boken. Det är en saga i en värld där sagorna egentligen tagit slut.