Med stor lyhördhet och mycket värme berättar Alex Schulman sin historia i romanen Glöm mig om hur det var att växa upp i ett hem där alkoholen tog alldeles för mycket plats. I tillbakablickar får vi möta honom som barn och hur hela hans väsen upptogs av mammans tvära humörkast och hennes mående. Hon var växelvis kärleksfull och kyligt frånvarande. Ena dagen var huset fyllt av glädje – och de tre bröderna njöt av att för en stund tillhöra en alldeles vanlig familj – för att nästa vara fyllt av gräl, oberäknelighet och elakheter. Pojkarna lärde sig snabbt att parera de olika stämningarna och Alex blev ängslig och ständigt mån om att vara till lags. Allt handlade om att hålla mamma på gott humör, att blidka henne.
I boken berättar han också om sin mamma i ett nu. Hur hon faller igenom gång på gång, missköter sin roll som farmor, avvisar allt och alla, beter sig illa, skämmer ut sig offentligt. Och aldrig någonsin erkänner hon att hon dricker för mycket, det är en icke-fråga som bröderna undviker att ställa. Alex är alltid där och räddar upp situationen. Han vill inte att hon ska dricka – och han vill att hon ska dricka. Det är där, i just den sjuka paradoxen, som Schulman med exakthet fångar hur det känns. Om mamma bara får sin nubbe så blir hon lugn, ställer inte till med något. 
Tills det går över styr. Får hon inte sin sprit blir hon arg och vresig och klipper av.
Men Alex Schulman når till sist sin botten som medberoende och tar tag i sin och mammans situation. Jag har sällan läst en så drabbande skildring av medberoendets vidriga mörker. Samtidigt är hela berättelsen ett rop på kärlek. En kärlek som kanske aldrig riktig blev besvarad, eftersom den dränktes av alkoholen. Alex Schulmans mamma sa aldrig förlåt.