Klockan är 18.41 när Carl-Eric ”Kula” Carlsson försäkrar sig om att alla fått räksmörgås så att remissmötet på Café Skogen i Örebro kan börja. Junis förbundsordförande Mona Örjes tar plats i kortändan av rummet för att göra sitt fjärde remissmöte på en vecka. Vid sin sida har hon Jane Segerblom, förbundsordförande på Ungdomens nykterhetsförbund, UNF, och Anders Ödman, förbundsordförande för Nykterhetsrörelsens scoutförbund, NSF.
Framför dem sitter ett 20-tal medlemmar från IOGT-NTO-rörelsens fyra förbund som kommit hit för att diskutera förslaget på ny organisationsform som släpptes för lite drygt en vecka sedan. Mona Örjes jobbar sig igenom förslagets viktigaste punkter.
– Vi har färre medlemmar att fylla våra styrelseposter samtidigt som vi har färre och mindre inkomstkällor, säger hon och förklarar att den nya organisationen ska bereda vägen för mer verksamhet och mer genomslag.
Utredningen som ska föra IOGT-NTO-rörelsen mot en ny framtid är ett digert dokument på över 100 sidor. Ändå är det främst den organiseringen på den nationella nivån som utretts, hur organisationen skulle se ut på distriktsnivå kommer att utredas senare. Förhoppningen är att verksamheten i gräsrötterna ska kunna rulla på som vanligt. Men många frågor från kvällens deltagare handlar just om hur den egna verksamheten påverkas i föreningen eller distriktet.
– Det alla vill diskutera är hur det blir med föreningar och distrikt. Men det kommer senare, säger Mona Örjes.
Hon visar en tidslinje som sträcker sig fram till 2027, det är som tidigast då den nya organisationen skulle kunna vara helt integrerad på distrikts- och föreningsnivå.
En ung tjej räcker upp handen och frågar vad som händer om ett förbund röstar nej till omorganiseringen på extrakongressen i november, om det skulle innebära att man skulle stängas ute från resten av rörelsen.
– Det beror på vilket förbund det handlar om. Dessutom varför det förbundet röstar nej och vad man vill se i stället, säger Mona Örjes.
Det som däremot är klart är att ifall IOGT-NTO skulle rösta nej så faller den nuvarande planen eftersom den går ut på att flytta in alla rörelsens resurser under IOGT-NTO:s organisationsnummer. Att det är så man planerar att göra har delvis att göra med att IOGT-NTO delar organisationsnummer med Miljonlotteriet.
Mötesdeltagarna har delats upp i grupper med så stor blandning som möjligt mellan de olika förbunden. Som uppvärmning ska de sortera bland kort med olika känslor för att beskriva hur de känner inför processen. En person i varje grupp får i uppdrag att föra anteckningar som sedan lämnas in till utredningen inför att det skarpa förslaget ska tas fram i oktober.
– Det har varit lite olika stämning på det möten vi haft hittills. Men överlag har vi fått många konstruktiva åsikter, säger Anders Ödman medan deltagarna plockar med korten.
Han är extra nöjd att det denna kväll finns flera representanter från UNF, vilket det har varit ont om på tidigare träffar. Ida Andersson är distriktsordförande för UNF i Örebro och har kommit förberedd med ett långt word-dokument fullt av anteckningar som hon scrollar igenom.
– Jag är väldigt orolig för hur det kommer bli för unga. Det känner som att vi gör ett väldigt stort hopp där vi har en vision om hur det ska bli, en fin vision, men vi är så långt ifrån det idag, säger hon.
Efter ytterligare genomgångar av förslaget till ny organisationsform så kan inte mötesdeltagarna hålla tillbaka sina frågor. Ann-Britt Andersson Hagel ifrågasätter om ett minimum på 25 procent unga i förbundsstyrelse och på riksmöte egentligen inte är för lite när det är tre barn- och ungdomsorganisationer som går samman med en vuxenorganisation. En annan mötesdeltagare påpekar att UNF inte verkar ha något att vinna på omorganiseringen och får svaret att unga i den nya organisationen skulle släppas in för att vara med och bestämma över hela rörelsens resurser.
– Men varför skulle vi vilja det?
Ida Andersson har hört argumentet om att omorganiseringen skulle ge unga tillgång till hela rörelsens resurser flera gånger, men är ändå spektisk.
– Jag är starkt för att vi ska ha ett eget ungdomsförbund, kanske ett kombinerat barn- och ungdomsförbund. För jag tror att det är viktigt att ha rum för unga där vuxna inte har någonting att säga till om. Dels för att unga ska få göra både rätt och fel på egna villkor men också för att det inte är vuxna som ska sätta ramarna för hur unga ska vara.
Hon tror också att det kan vara mindre lockande för unga att sitta i en blandad styrelse.
– När en person varit med i rörelsen i 40 år så har de en viss bild av hur saker ska vara, och det tror jag är dåligt. Ibland kan det vara svårt nog i UNF idag att konkurrera med en 25-åring och tänk då hur det blir med en 40-åring.
Det blir snart uppenbart att det kommer bli svårt att hålla den planerade tiden och Jane Segerblom försöker driva mötet vidare. Ida Andersson är stressad över att inte hinna få med allt hon tänkt på när mötet återgår i smågrupper för andra gången. Ann-Britt Andersson Hagel, tidigare generalsekreterare på Junis, visar upp en alternativ organisationsform som hon själv skissat på: att slå ihop kansliresurserna men låta lokalnivån förbli i fyra förbund som samverkar och stöder varann i en kommunövergripande resurs och utvecklingsgrupp.
– När jag jobbade på Junis så kunde jag se att medlemsantalet inte ökade i takt med Miljonlotteriets avkastning, trots att vi anställde mer folk. Det är det ideella arbetet som är helt avgörande, säger hon.
Klockan har passerat halv nio men temperaturen på Café Skogen är fortfarande tryckande efter en ovanligt varm sensommartorsdag. Frågorna är fortfarande många, flera verkar uppleva organisationformen som krånglig och förvirrande. Den nya organisationens namn är bara en av många frågor som måste rätas ut innan ett skarpt förslag kan presenteras i slutet av oktober.
– Vi föreslår Sober, det är ett internationellt och bra namn, säger Kula och knackar med pennan på sitt anteckningsblock.
Mötet lyckas avrunda på utsatt tid. Ida Andersson känner fortfarande en stress över att lfå fram sina åsikter om förslaget.
– Det kommer ta lång tid att diskutera allting. Man får diskutera en bråkdel av allt man har att säga. Många verkar oroliga och osäkra och det gör mig lite osäker inför beslutet att det är svårtolkade handlingar och svårt att veta hur man själv påverkas.
Att diskutera i smågrupper är givande, men hon känner också ett behov att framföra åsikter på bredare front.
– Jag hoppas att det sista digitala remissmötet ger mer chans att faktiskt diskutera, säger hon.