En stor hund med viftande svans möter vid grinden till Myggebo. Den stora vita byggmästarvillan i Stockholms skärgård var tidigare familjens fritidshus, men är numera My Skarsgårds hem – och hennes arbetsplats. My Skarsgård är läkare och alkohol- och drogterapeut, och här håller hon kurser för personer som vill veta mer om beroende. De flesta kommer för att de känner att de dricker för mycket, andra är anhöriga, arbetsgivare eller vill veta mer av andra skäl.
– De flesta som kommer hit mår dåligt, och det är så fint att se att miljön här får dem att må bättre. Hundarna gör sitt till, de är verkliga terapihundar, säger hon.
Vägen till alkoholterapeut har varit lång för My Skarsgård. Som ung var hon medlem i Nationaltemplarorden, NTO (som för 50 år sedan gick samman med IOGT och bildade IOGT-NTO).
– Som barn avskydde jag alkohol. Min mamma blev personlighetsförändrad
och psykotisk när hon drack, så jag var traumatiserad.
Att hon gick med i NTO berodde dock inte på alkoholen.
– NTO ordnade disco på fredagarna, och som medlem gick man in gratis. Alla ungdomar i Kalmar blev medlemmar. Nykterheten var det inte alltid så väl bevänt med. Första gången jag drack var faktiskt i ett sådant sammanhang, men jag gillade det inte. Det var hemskt.
Efterhand blev hon mer och mer engagerad i NTO:s verksamhet.
– Jag utbildade mig till ungdomsledare och var med och demonstrerade. En lördag stod vi utanför Systembolaget och jag hade ritat en bild av en kvinna, med ett barn på armen, som istället för nappflaska hade en spritflaska. Den var jag mycket nöjd med. Med stor inlevelse visade jag den för kunder som hade med sina barn när de skulle handla.
”Jag drack mindre än de andra, slutade alltid i tid, blev aldrig berusad och gjorde aldrig bort mig. Därför trodde jag att jag var säker.”
My Skarsgård
Redan 1974, när hon var 18 år, flyttade My Skarsgård norrut till sin blivande man, skådespelaren Stellan Skarsgård, i Stockholm.
– Jag blev chockad över den roll som alkoholen spelade där. Motvilligt började jag dricka själv för att stå ut med de negativa känslor jag fick av att umgås med folk som drack.
Hon drack inga stora mängder.
– Jag drack mindre än de andra, slutade alltid i tid, blev aldrig berusad och gjorde aldrig bort mig. Drickandet fick inga negativa konsekvenser för mig. Därför trodde jag att jag var säker.
My Skarsgård var fritidspedagog, men ville bli veterinär. Men med tre småbarn hemma, och en man som jobbade mycket på udda tider, var det omöjligt att pendla till veterinärutbildningen i Uppsala.
– Så det fick bli läkarlinjen istället.
Läkarutbildningen var tuff och hon började uppskatta den avslappnande effekten av alkohol. Under utbildningens gång födde hon ytterligare tre barn.
– Det blev många studieuppehåll. Samtidigt började Stellan jobba mycket utomlands och vi följde ofta med. Jag hade blivit flygrädd och började dricka inför varje resa, även om klockan var sex på morgonen.
1998 var det äntligen dags för examen.
– Några veckor innan jag var klar fick jag en aggressiv variant av livmoderhalscancer. Jag skyller inte på cancern, men det var tydligt att jag inte kunde hantera den rädsla jag kände. Jag hade gynekologkursen i färskt minne och visste hur farlig sjukdomen var.
Efter en undersökning gick hon på besök till sin svärmor.
– Jag kände en extrem skräck, en iskyla, trots att det var en var härlig vårdag. Min svärmor kom med ett glas vin. Jag drack och det blev varmt inombords och plötsligt hörde jag fåglarna sjunga.
Efter det blev alkoholen allt viktigare i hennes liv.
Till slut insåg My Skarsgård att hon måste söka hjälp. På den psykiatriska klinik hon kom till erbjöds hon en annan förklaring till att hon mådde dåligt.
– Enligt deras bedömning var inte alkoholen problemet, utan att jag var deprimerad.
Hon är upprörd över okunskapen i vården.
– Det borde vara tjänstefel att inte nappa direkt när någon självmant tar upp alkohol. Men jag är inte förvånad. Det var inte mycket vi fick lära oss om beroende på läkarutbildningen.
”Jag åkte ofta till landet ensam och drack, kräktes blod och trodde jag hade levercirrhos, men sökte inte hjälp.”
My Skarsgård
Äktenskapet knakade i fogarna.
– Den sista tiden följde jag inte med på resorna. Jag skyllde på att barnen inte mådde bra av att ryckas upp, men i själva verket var det bekvämt för mig när han inte var hemma för då kunde jag dricka i fred. Han hade börjat ha synpunkter på mitt drickande.
År 2006 orkade han inte längre, säger hon. Det blev skilsmässa.
– Då visste jag inte hur jag skulle överleva. Jag åkte ofta till landet ensam och drack, kräktes blod och trodde jag hade levercirrhos, men sökte inte hjälp. Skammen var så stor att jag hoppades få dö med hemligheten.
När My Skarsgård kom in till behandling hade hon 3,14 promille i blodet, men kroppens tolerans för alkohol var så stor att det inte märktes att hon druckit. Hennes lever var förstorad, men någon cirrhos var det inte. Till en början höll hon sig nykter, men redan andra helgen på permission började hon dricka.
– Den 14 december blev jag utskriven. Den 20 vaknade jag med ångest och hämtade en flaska jag sparat. Men jag hade redan börjat ta ur den och fylla på med vatten. Nu var det så utspätt att det bara var vatten kvar.
De tre yngsta barnen bodde fortfarande hemma. Hon var rädd att de skulle se hur abstinent hon var, så hon skyllde på magsjuka och låste in sig på toaletten.
– Jag ropade till de större barnen att ta hand om sin lillebror. När de gått smet jag upp till min bror, som bodde i samma hus, och letade efter alkohol.
Hon hittade en flaska punsch.
– Plötsligt hörde jag honom komma så jag gömde mig i en garderob. Min
bror hittade mig där. Han sa först ingenting, bara tittade på mig. Sedan sa han ”du behöver hjälp”. Jag kapitulerade fullständigt.
Efter avgiftning kom hon till Nämndemansgården i Skåne.
– Julen hade jag tillbringat på avgiftningen. På annandagen skulle jag flyga
till Skåne. Jag bad om en lugnande tablett för flygrädslan, men det fick jag inte.
Flygresan gick utmärkt.
– Jag har aldrig känt någon flygrädsla sedan dess. Faktum är att jag blev av med alla rädslor, utom den att återfalla. Jag har inte varit deprimerad heller, inte en enda dag sedan jag blev nykter. Det är en vanlig upplevelse att man dricker för att man mår dåligt, fast det oftast är så att man mår dåligt för att man dricker.
Något återfall har det inte blivit. I stället utbildade hon sig till alkohol-
och drogterapeut.
– Efter skilsmässan lade vi ut det här huset till försäljning. Jag var så ledsen, men jag hade inte råd att behålla det.
Försäljningen drog dock ut på tiden.
– Men så kom jag på att jag kunde öppna en verksamhet här. På så sätt kunde jag behålla huset och samtidigt låta andra ta del av den här fantastiska miljön. Och på den vägen är det.