Alkoholen har allt mer letat sig in i svenskarnas vardag. Det har bidragit till att många dricker riskabla mängder alkohol.
– De flesta som har problem med alkohol har ganska måttliga problem. Fullt tillräckliga för att ställa till det för individerna, men långt ifrån de stora problem som de vi traditionellt betraktar som alkoholister har. Ändå är vården främst inriktad på den sista lilla gruppen, säger Sven Andréasson, professor vid Karolinska institutet och chef för Riddargatan 1, en mottagning som riktar sig till personer i ett tidigare skede av beroende.
Under ett frukostmöte anordnat av en rad frivilligorganisationer tillsammans med STAD, Stockholm förebygger Alkohol- och Drogproblem, illustrerade Sven Andréasson alkoholberoende med en pyramid där basen är de 6,5 miljoner som inte har egna beroendeproblem. Därefter kommer 450 000 svenskar som klassas som högkonsumenter, ovanför dem 300 000 som dricker skadliga mängder och sedan 250 000 svenskar med måttlig beroende. I toppen av pyramiden finns 50 000 med svårt beroende.
Särskilt unga personer, mellan 20 och 25, då konsumtionen ofta är som högst, dricker stora mängder. De flesta dricker mindre när de blir lite äldre, bildar familj och börjar arbeta, men alla klarar inte det. Andra lägger sig till med riskabla vanor senare i livet.
– Pensionen verkar vara ett riskmoment, vi ser allt oftare att våra patienter är 60-70-plus och många av dem har börjat dricka riskabelt mycket på äldre dagar, säger Sven Andréasson.
Han tycker att det är dålig medvetenhet om att äldre inte tål lika mycket alkohol som yngre.
Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Liberalerna, tycker att pensionärsorganisationerna borde kunna vara en resurs.
– Att besöka organisationerna och och prata om detta kanske kan räcka för att få en del att dra ner på konsumtionen och kanske begränsa drickandet till helgen. Bara det skulle vara en god insats för folkhälsan. När jag varit ute och pratat om äldres läkemedel har jag mött stort intresse. Folk vill leva och vara friska så länge som möjligt, säger hon.
Barbro Westerholm är bekymrad över att de äldres ökade konsumtion frestar på en sjukvård som kommer att bli än mer ansträngd framöver då gruppen äldre blir allt större och lever allt längre. Hon anser att politikerna bryr sig för lite.
– Alkoholfrågan diskuteras nästan inte alls i Riksdagen. Och kommer det ett lagförslag som kostar pengar så stoppas det av finansdepartementet direkt. Det måste skapas en opinion för att få till en förändring, säger hon.
Jan Stenefors från IOGT-NTO:s kamratstöd påpekar att frivilligorganisationer kan vara en resurs även på andra sätt.
– Själv har jag tagit mig ur ett nästan 40 år långt missbruk med hjälp av KRIS och IOGT-NTO, säger han.
Oavsett ålder har vården svårt att nå alkoholberoende personer.
– I den stora gruppen med begränsade problem når inte vården mer än tio procent. Vi famlar fortfarande efter hur vi ska hjälpa dem. Av de som har stora problem når vi ungefär hälften. För båda grupperna är tröskeln att söka vård hög. Det vanligaste argumentet mot att söka vård är att man skäms. Beroende är fortfarande förenat med skuld och skam, säger Sven Andréasson.
Han anser att det förstärks av språkbruket.
– Missbruk och alkoholist är stigmatiserande begrepp. De tillför inte heller något. Det är bättre att tala om beroendetillstånd. Sedan är många beroendemottagningar onödigt trista. Det borde vara en välkomnande miljö att komma till, säger han.
Han tycker också att det är viktigt att patienten är i fokus.
– Patienten bör få välja behandling och sätta upp mål för behandlingen. Många kan inte tänka sig en behandling som ska leda till helnykterhet. Att dricka mindre visar sig ofta vara lättare sagt än gjort, men har man misslyckats några gånger är det lättare att svälja det beska pillret, som en del tycker att det är att avstå helt, säger han.
Han är ändå optimist.
– Alkohol- och narkotikaberoende går att behandla med samma resultat som andra kroniska sjukdomar. Det är inte alls hopplöst, säger han.
Ändå är det fortfarande ett stort motstånd bland primärvårdspersonal att ta upp frågan om alkohol med patienterna. Tony Borg Razaz, ST-läkare på en vårdcentral som på försök använt den så kallade 15-metoden, är inte förvånad.
– Det beror inte på att man inte vet att man borde fråga, utan för att man inte vet vad man ska göra med svaret. Det är okej om patienten säger att de inte dricker alls, men vad gör man om de säger att de dricker tre flaskor vin? Om enda svaret är att skicka iväg patienten till specialistvård så är det inte så konstigt att man inte frågar, säger han.
Enligt Jessica Ericsson, politiker och ordförande i programberedningen för folkhälsa och psykiatri i Stockholms läns landsting är tanken att alla ska få tillgång till verktyg.
– Alla vårdgivare som har avtal med Stockholms läns landsting har tillgång till viss.nu där en hel arsenal av metoder finns samlade. På Vårdgivarguiden finns också utbildningar att gå. Men det är en utmaning att nå ut. Bara i vårt landsting finns tusentals läkare, säger hon.
Hon påpekar att ersättningssystemet nu har ändrats så att läkarna ska kunna ta sig tid att prata om alkohol.
– Vi måste också stötta ledarskapet. Det är mycket det som det handlar om, säger Jessica Ericsson.
Tony Borg Razaz efterlyser konkreta handlingsplaner.
– Femtonmetoden, som vi jobbar med är ett sådant exempel. Den är handfast och talar om att i första steget ska du fråga om det här, om du får svar som behöver följas upp bokar du in de här proverna, ger patienten följande information, de här hemuppgifterna och bokar in ett nytt besök. Det handlar om ganska få besök, men utspridda över ganska lång tid, sex månader. Fungerar det inte skickar man patienten vidare. Efter att vi börjat arbeta med den frågar jag nästan alla patienter – kanske inte dem som söker för förkylning, men allt annat. Alkohol påverkar så mycket, säger han.
Fotnot: 15-metoden är utvecklad av Riddargatan1 och avsedd att användas i primärvården av patienter med minst 15 poäng på diagnosinstrumentet AUDIT. Flera av besöken kan också hållas så korta som 15 minuter.