Efter många år har maskrosbarnet Emelie Bäckström äntligen fått ner sin självbiografi på pränt. Nu släpps Se till mig som liten är, som hon skrivit tillsammans med journalisten Isabella Harbrecht.
– I min journal står det att jag redan i klass åtta pratade om att en dag skriva en bok om mitt liv, säger hon.
Under skrivandets gång tvivlade hon på om någon skulle vilja läsa om hennes uppväxt.
– Men genom hela mitt liv har jag saknat någon källa till hopp. Det här är boken som jag själv hade behövt. Tanken var att man efter att ha läst boken ändå ska känna ett hopp.
Emelie Bäckström växte upp med en våldsam pappa som prioriterade flaskan, eller oftast dunken, framför sin familj. Hennes mamma beskrivs i boken som oförmögen att hantera vuxenlivet.
– Hon hade själv behövt en LSS-insats tidigt. Hon befinner sig ungefär på en tioårings nivå, säger Emelie Bäckström.
Familjen kunde plötsligt dra upp bopålarna och flytta mitt i natten för att föräldrarna ville undkomma socialtjänsten – ofta efter att pappans våld lett till kontakt med polisen. Varje nytt boende förföll snabbt utifrån samma mönster: använda blöjor på golvet, tömda flaskor och ett gapande tomt kylskåp. Och hela tiden med ett hot om våld i luften och två föräldrar som var oförmögna att ta ansvar eller visa kärlek.
Redan som sexåring hade Emelie Bäckström insett att det fanns saker som ingen annan i familjen skulle göra och att det föll på henne att exempelvis ta hand om sina yngre syskon, ibland även sin mamma. Vuxenvärldens svek är ett återkommande tema i hennes uppväxt. Ibland dyker en trygg vuxen upp under en period för att sedan försvinna lika snabbt.
Den första halvan av boken är bitvis svår att ta sig igenom. Ur ett barns perspektiv blir sättet som de vuxna runt Emelie agerar nästintill obegripligt i sin ondska och totala försummelse.
– Jag har ju insett att pappas föräldrar och syskon också missbrukade alkohol och att han antagligen blev slagen av sin egen pappa när han var liten. Det ursäktar inte vad han gjorde mot mig och mina syskon, men jag kan förstå varför han började dricka. Sen har han gjort många val längs vägen att inte ta sig ur det.
Alkoholen går hand i hand med våldet i Emelie Bäckströms livsberättelse. Själv lockades hon aldrig att börja dricka alkohol.
– Jag är lite rädd för att det skulle finnas ett genetiskt beroende i mig. Men alkoholen har redan skadat mig så mycket att jag inte förstår varför jag skulle dricka det själv. Jag testade alkohol med några kompisar när jag var tolv men det gav mig för mycket flashbacks från barndomen.
När Emelie Bäckström var tio år hann socialen ikapp familjen och de fick komma till ett hem där det konstaterades att föräldrarna inte klarade av att ta hand om sina sju barn. Emelie Bäckström fick komma till en ny familj men kände sig oälskad och mådde väldigt dåligt under åren som följde.
Under tonåren kom hon i kontakt med Junis och IOGT-NTO. Hon blev Junisledare och hjälpte till på IOGT-NTO:s bingokvällar. Det blev en trygg punkt i tillvaron.
– Man fick så mycket bekräftelse där och alla var glada. Det blev en inkörsport till nykterhetsrörelsen och där kunde jag känna mig trygg och fri. Jag visste att här finns inte alkoholen, här finns inget som skadar mig på det sättet.
När hon blev äldre gick hon också med i Ungdomens nykterhetsförbund, UNF.
– Det var viktigt för mig att skapa trygga platser, dels för min egen skull, men också för andra. Det var som ett extra hem och ett sätt att träffa kompisar. Man blev sedd och fick vara sig själv. Man behövde inte göra sig till och alla var välkomna. De trygga platserna kunde få mig att orka en vecka till.
Emelie Bäckström är kritisk till att myndigheterna inte agerade tidigare för att hjälpa henne och hennes syskon. En första orosanmälan gällande henne nådde socialtjänsten i hennes hemkommun när hon var tre månader gammal. Men det skulle dröja mer än tio år innan syskonen blev omhändertagna.
– Det borde finnas ett delat journalsystem i hela landet. Det är för skört som det är nu att barn riskerar att försvinna ur systemen bara för att de byter kommun.
Den första december rev regeringen upp sekretessen mellan svenska myndigheter i hopp om att motverka fusk och brottslighet. Men Emelie Bäckström har länge efterfrågat att sekretessen ska rivas upp för myndigheterna lättare ska hitta barn som behöver hjälp.
– Jag tror att om vi blir duktiga på att samverka olika myndigheter emellan kommer man mycket tidigare upptäcka när ett barn inte får vad den behöver hemma och kan gå in för att stötta mycket snabbare. Lagen innebär att man kan samverka men vi måste också använda den möjligheten.
Hon uppmanar fler vuxna att lägga sig i och sluta tänka att alla ska få sköta sitt.
– Tänk inte att det är en orosanmälan, tänk att det är en omtankesanmälan som du gör för att du faktiskt bryr dig om de här barnen. Men också för att de vuxna i situationen ska få en möjlighet till hjälp.
Även efter att Emelie Bäckström flyttat från sin fosterfamilj tog det flera år att läka och hitta hem till sig själv. Idag är Emelie Bäckström själv förälder, något som hon länge längtat efter. När vi pratar är hon föräldraledig från jobbet som tandsköterska med sitt andra barn.
– Tanken är att jag ska föreläsa en del för arbetsgrupper som möter barn framåt, men också för de som träffat vuxna som liknar mina föräldrar i sitt jobb.
Hur hittar ju styrkan att prata om det här när du står inför en publik av främlingar?
– Jag tänker på hur lilla Emelie mådde när hon låg nedkissad under sängen och kände sig ensammast i världen. Jag brukar tänka på den lilla tjejen och att jag aldrig vill att någon ska behöva uppleva det hon gick igenom. Då blir det plötsligt lätt.
Vad skulle du vilja förmedla till barn som befinner sig i samma situation idag som du var i när du var liten?
– Du behöver inte bli som dina föräldrar. Och det är inte ditt ansvar att ta hand om dina vuxna föräldrar eller att ljuga för att skydda dem.
Som en del av sin läkningsprocess har Emelie Bäckström förlåtit sina föräldrar, även om det är en process som inte varit ömsesidig. Hennes pappa gick bort i våras och hennes mamma går inte att föra den typen av samtal med.
– Mina föräldrar vet inte att jag har förlåtit dem. Jag lärde mig att jag kunde förlåta dem enbart för min egen skull så att jag kan släppa taget och gå vidare. Det betyder inte att det som de gjorde mot mig är ok. Men jag är inte arg längre, jag vill förändra.