Stefan Olafsson, 52, har valt en lugn hotellobby för intervjun och dricker kaffe sötat med suketter. Han tystar diskret ett inkommande samtal från Kriminalvården och är klädd i enkla jeans och en grå tröja. Idag har han uttryckligen bett att få slippa kostymen, den bär han annars alltid i jobbet som försvarsadvokat.
Nu är han aktuell med boken Uteliggaren som blev advokat – och hela hans liv är en resa mellan ljus och mörker.
– Jag har levt som hemlös, sovit i portar och varit sprutnarkoman. Nu jobbar jag på en av landets bästa advokatbyråer.
Vilka fall tar du dig an?
– Jag jobbar mycket med missbruksrelaterade brott. En stor del av kriminaliteten bottnar ju i narkotika på ett eller annat vis.
Det är en värld han kan – på många sätt allt för bra.
Stefan Olafsson minns exakt när han föll dit. Han var bara ett barn, men hans bästis hade redan varit full – och han var avundsjuk.
– Jag gick i sexan och älskade alkohol från första stund. Jag tyckte det var toppen. Jag hade börjat röka redan i femte klass. Det kan låta klyschigt, att alla historier om missbruk börjar med cigg och sprit alldeles för tidigt. Men klyschigt eller ej, det var så det var för mig.
Han fortsätter.
– Redan från sjunde klass började mitt liv kretsa kring alkohol. Det var kärnan i mitt liv. Det tänkte jag inte då, men har förstått det i efterhand. Jag minns en gång när jag fått tag på en kvarting brännvin och satt i vår bruna läderfåtölj hemma i vardagsrummet. Jag höll flaskan i handen och minns än idag hur mycket kraft flaskan utstrålade. Den var lösningen på alla mina problem.
Han fortsatte dricka och hoppade av skolan efter högstadiet.
– Jag hade en missbrukarhjärna. Fanns det alkohol så drack jag. Länge var alkohol min huvuddrog men testade både amfetamin och hasch.
Han höll sig på rätt sida av linjen, även om han hade en fot i det mörka.
– Jag drack på ett destruktivt vis, det var inte måttligt utan gränslöst. Varje fylla var ett lotteri och när jag vaknade visste jag inte vad som hänt, Men jag hade fortfarande jobb, tjej och lägenhet. Jag var ordentligt klädd, hade kontakt med min familj och ja, var väl en del av samhället.
Men Stefan Olafsson balanserade mellan världarna.
– Det fanns en del av mig som trivdes med att flippa ut helt och som gillade att vara hög på amfetamin flera dygn i sträck. En viss del av mig drogs till mörkret och föraktade Svensson-livet. Men samtidigt var jag redo att ge upp alla droger för min tjejs skull och när hon ställde ett ultimatum tvekade jag inte.
Han beviljades antabus, som opererades in som implantat i ljumsken, och läkarna intygade att läkemedlet skulle hindra honom från att dricka.
– Men det funkade inte för mig. Jag drack kolossalt destruktivt och började med amfetamin på allvar. Jag tog in på hotell för att punda i en vecka och allt föll omkring mig.
Korthuset han byggt av normalitet rasade. Han och flickvännen flyttade till London för att fly problemen men där eskalerade missbruket. Han fick jobb på en klubb där dörrvakten sålde kokain och snart var han fast.
– Min tjej höll inte på med droger. Det är det värsta med min historia, att jag dragit henne genom mardrömmen att ha en alkoholist och narkoman som partner. Jag trasslade in mig i lögner, gjorde slut på pengar och betedde mig hemskt. Jag gjorde all jävla skit man kan tänka sig och till slut lämnade hon mig.
Stefan Olafsson tystnar för första gången under intervjun och det syns att minnet gör ont. Han flög hem till Stockholm på fyllan och väl här stod han i princip på bar backe.
– Jag lånade lägenhet av en tjejkompis, men när hon hittade sprutor, bomullstussar och spår efter mitt knark bad hon mig dra. Jag var redan kicktorsk. Jakten på kicken var allt.
För första gången någonsin var Stefan Olafsson helt ensam, utan pengar, bostad och lägenhet. Och utan den där foten som fortfarande var kvar i samhället.
– Ritualerna kring mitt amfetaminmissbruk blev heliga. Allt handlade om rätt färg på kanylerna, att slipa nålarna och få till den perfekta beskheten.
Han var på botten och Stefan Olafsson balanserade inte längre mellan världarna. Han stod nu helt utanför samhället.
– Jag sov sittande i trappuppgångar och levde som hemlös. Ofta sov jag lutad mot väggen och så fort folk vaknade gav jag mig iväg.
Hur känns det att gå förbi en sådan port i dag?
– Det finns oändligt många sådana portar och i varje gathörn finns minnet av ett brott. Det känns som en tunn ridå till mitt gamla liv, nästan som att det är genomskinligt och jag kan skymta den jag var. Det är en märklig känsla. I efterhand har jag försökt ta tillbaka staden och ge platserna nya minnen.
Har det fungerat?
– Det bästa exemplet är när jag var på Kronobergshäktet häromåret. Larmet gick och allt stannade upp. Jag insåg plötsligt att jag stod mitt emot en celldörr där jag själv varit inlåst. Jag hörde mannen som bankade därinifrån. Det kunde ha varit jag. Istället stod jag på andra sidan, klädd i kostym och slips och på väg till kontoret. Det var en hårresande känsla och jag kände mig väldigt nära mitt gamla liv.
Stefan Olafssons brottsregister är långt och under tio års tid åkte han in och ut ur häkte och fängelse. Men under ett av de sista fängelsestraffen hände något.
– Jag påbörjade en stark yttre resa. Jag bestämde mig för att plugga upp gymnasiebetygen, tränade, slutade röka och skötte om mig själv. Det kändes som rena hälsokuren. Men när jag kom ut föll jag dit igen. Jag ringde langaren direkt.
Han fortsatte leva som hemlös sprutnarkoman, men en natt förändrades allt.
– Min inre resa påbörjades när jag hittade tant Heidi, en gammal kvinna som fått en stroke i en bil. Jag ringde polisen och räddade livet på henne. Värdet var sammanhanget, jag deltog i att göra gott. Det var viktigt för mig och blev en vändpunkt. Jag blev uppfylld av att ingå i ett positivt sammanhang.
Där och då lämnade han sitt gamla liv bakom sig. Han sökte in på juristprogrammet, blev nykter via terapi och satsade allt för att komma på fötter. Mot alla odds lyckades han och idag har han fast jobb på advokatbyrå och kan välja fritt om han ska bära kostym eller ej.
– Hade någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle bli advokat hade jag bara garvat. Men för mig krävdes en yttre och en inre resa för att landa. Det var lätt att halka fel och varje steg därifrån stupade rätt ner i avgrunden. Men jag fick en andra chans, eller jag tog den, och varje steg därifrån leder mig på rätt väg.
Du levde som hemlös i tio år. Hur är det idag att sätta nyckeln i låset till din egen lägenhet?
– Jag skulle inte välja bort min bakgrund för det har gett mig en tacksamhet till det vanliga livet. Jag njuter av enkla saker som andra tar förgivet, som en bostad och en nyckel i fickan.
Är nykterhet självklart för dig idag?
– Jag tänker inte på alkohol eller droger längre. Jag förstår att jag inte kan dricka lite och har därför lämnat det bakom mig helt. Jag saknar det inte.
Förr var alkohol och droger din mittpunkt. Vad är livets mittpunkt idag?
– Min mittpunkt är att vara närvarande i nuet. Alkoholen och drogerna gav mig en genväg – men det är fusk att nå nuet på det sättet. Nu har jag hittat mitt nu på riktigt. För nu mår jag bra på riktigt.