Drogfri vårdkedja

Forskaren: Många vägar till drogfrihet

Det är möjligt även för den som använt heroin väldigt länge att sluta utan hjälp av läkemedel. Det säger forskaren Christina Nehlin Gordh.

Christina Nehlin Gordh är docent vid institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet. I en studie har hon intervjuat elva personer, fem kvinnor och sex män som slutat med droger utan hjälp av läkemedel, om vilka faktorer som varit viktigast för att de skulle lyckas.

– Av intervjuerna fick jag veta att det inte finns en enda väg, utan många. Men att se att andra hade lyckats och att någon trodde på dem var viktigast. Relationen till behandlare var därför också väldigt viktig. När någon tror på dig kan du börja tro på dig själv, säger hon.

Deltagarna i studien hade använt heroin dagligen under lång tid; som längst 21 år och som kortast 2 år. Samtliga hade dock använt även andra droger emellanåt. De flesta hade varit drogfria i 20 år eller längre.

Christina Nehlin Gordh säger att hon blev ödmjuk av att höra alla berättelser.

– Några hade blivit religiösa, andra hade blivit hjälpta av tolvstegsprogram. De tyckte att de hade det bättre än LARO-patienter som de ansåg levde kvar i samma liv som tidigare, men med gratis tillgång till droger.

Något som haft betydelse för de intervjuade har varit att få sätta ord på känslor.

– De flesta behöver träna sig på att sätta ord på och prata om känslor. Heroinet har ju varit ett sätt att döva och ta bort alla känslor. Det var spännande att se att det var så viktigt för dem.

Anledningen till att de intervjuade inte ville ha läkemedelsassisterad behandling var flera.

– Många hade haft sådan behandling, men efter ett tag känt det som en boja som de ville göra sig fria ifrån.

Hon tycker inte att man ska låsa sig för att behandlingen ska vara livslång från början.

– En del behöver det säkert hela livet, men inte alla. Generellt tror jag att det vore bra att locka in fler i LARO-behandling, sedan behöver kanske inte alla stanna där. Det gäller att ha en lyhördhet för om, när och hur en nedtrappning ska ske.

Hon tycker att det är tråkigt att det har blivit ideologiska strider mellan dem som tycker att man ska använda LARO och inte.

– Det blir lätt ett ställningskrig. LARO är en livräddande behandling, men å andra sidan lever många ganska halvhjärtade liv. Många unga kommer till behandling och vill ha LARO, men bara en tid, medan de vilar upp sig.

De viktiga lärdomar hon dragit av intervjuerna är att man alltid ska få en chans till. Det finns inga hopplösa fall.

– Istället ska man vara stödjande och tro på folk. Alla behöver bli sedda, trodda på och uppmuntrade.

I hennes studie berättade en kille hur han tappat bort sin sked som han använde för att tillreda heroin.

– Han gick till en secondhandbutik och stal en likadan. En kvinna som
jobbade i butiken såg honom, men sa bara: ”Jag ska be för dig.” ”Jävla kärring” tänkte han då, men tre månader senare i häktet fick han en känsla av att han måste be till Gud. Det blev hans vändpunkt.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer