Är det något som jag tycker att jag fick bättre förståelse för under min resa till Sydostasien så var det hur viktiga hierarkier fortfarande är i många samhällen. Självklart är vi inte helt jämlika här i Sverige, verkligen inte. Men sättet som till exempel en taxichaufför förväntas uppträda mot mig som kund i Vietnam, eller inställningen till överheter i Thailand känns för mig ganska främmande.
Men oavsett om man besöker en by i Myanmar eller en IOGT-NTO-förening i Mellansverige så finns det en stor risk att man som journalist stöter på samma karaktär: den starke mannen.
Det är honom som alla vänder blicken mot när du börjar ställa frågor, honom som folk hänvisar till när de är osäkra och tycker att ”egentligen är det ju honom du ska prata med”. Och såklart kan han sitta på mycket kunskap. Men i sin centrala roll överskuggar han också alla alternativa berättelser om det sammanhang som du försöker skildra.
Missförstå mig inte. De här männen kan göra bra saker, och även män vill ha bekräftelse. Problemet är att vi i vår kultur varit så uppskattande mot män att endast deras berättelser riskerar att höras. Därför måste vi som journalister aktivt sträva efter att få fram andra röster, visa på andra synsätt. Och det är något som vi ständigt behöver påminna oss själva om. För ofta är det en svårare väg att gå.
Ibland behöver den starke mannen intervjuas. Antingen för sin kunskap, eller för att ställas till svars i rollen som makthavare. Men det är sällan den starke mannen sitter inne på de bästa och mest intressanta berättelserna. Berättelserna som vi behöver höra.