Du forskar om hur utsatthet tidigt i livet påverkar barn. Hur hamnade inom det forskningsfältet?
Mitt intresse för barns olika förutsättningar fanns redan när jag läste psykologprogrammet. Varför klarar sig en del barn väldigt bra och andra inte? När jag började jobba med ungdomar på missbruksmottagningen Mini-Maria blev det tydligt att utsatthet i barndomen är otroligt vanligt i den här gruppen.
Varför just forskning?
Forskning är ett verktyg för förändring och upplysning. Jag och många med mig har upplevt en tystnad inom det här området. Genom forskning blir det möjligt att säga något om de här sakerna och väcka uppmärksamhet. Förutom kunskapstörsten och nyfikenheten så är det här en social rättvisefråga för mig.
Du jobbar även parallellt som psykolog. Varför?
Det har ett varit väldigt medvetet val från min sida, även om det är rätt bökigt. Men jag kan inte jobba och undervisa om detta om jag inte även får träffa barn och familjer. Då blir det något som fattas. Min ambition är att alltid ha det på det sättet.
Du forskar inom ett tungt ämne och möter många barn som mår dåligt – hur påverkar det dig?
Snarare än hopplöshet skapar det ett starkt driv för engagemang. Jag känner mig sällan uppgiven eftersom jag även ser att om de här unga människorna får hjälp, kan de gå från ett fruktansvärt lidande till att ha riktigt goda liv. Jag kan känna mig tagen av mörkret, men det ger mig mycket mer än vad det tar.
Finns det andra sätt där du får utlopp för din drivkraft?
Jag håller på mycket med musik. Innan jag började studera som 27-åring jobbade jag heltid med musiken. Jag gjorde bland annat skivan Göteborgsintervjuerna, och turnerade.
Musiken är en annan uttrycksarena för samma frågor som de jag jobbar med.