Det svider i hjärtat

Att arbeta med jämställdhet är som att skala lök; för varje nytt lager som skalas av så finns där ett nytt. Dessutom svider det ibland rejält, och tårarna kan börja rinna. Av sorg eller ilska – för att det ser ut som det gör, för att jämställdhet fortfarande inte är en självklarhet – och för att det tar så lång tid att förändra.  Och då ligger Sverige ändå i täten internationellt.

I IOGT-NTO är det si och så med jämställdheten. Även om det i det stora hela ser ut att vara en hygglig balans mellan män och kvinnor när antalet ledamöter räknas, så visar en närmare granskning som Accent gjort något annat – både i distrikts- och i föreningsstyrelser har jämställdheten gått bakåt sedan den undersökning som gjordes 2012. Detta trots kongressbeslut om att arbeta för en jämn könsfördelning – det vill säga balans mellan kvinnor och män. En majoritet kvinnor i styrelsen är inte heller att betrakta som jämställt.

En majoritet kvinnor i styrelsen är inte heller att betrakta som jämställt.

Det handlar ju inte heller enbart om att räkna huvuden, utan om vilka som gör vad, vilka som tar störst utrymme – och om vilka som har tolkningsföreträdet och den faktiska makten. I arbetet för jämställdhet hänger ord och handling samman. I föreningen Stockholm straight edge jobbar medlemmarna målmedvetet med frågan, och har bland annat infört den fasta punkten SEP på dagordningen. SEP står för separatism-punkt, och den innebär att under den punkten står kvinnor och transpersoner i centrum. Avsikten är att bryta strukturella normer säger de till Accent; och här är ordvalet viktigt, de kan inkludera eller exkludera.

För utan medvetna regler tar männen lätt över tal- och handlingsutrymmet. Det visar tydligt den mätning av taltid som gjordes vid IOGT-NTO:s senaste kongress. Männen pratade mer och oftare än kvinnorna, men publiken uppfattade att talartiden var mer jämnt fördelad än den i verkligheten var. Vår verklighetsbild är skev eftersom vi är fostrade i en kultur där mannen är norm.

Vår verklighetsbild är skev eftersom vi är fostrade i en kultur där mannen är norm.

Även Jönköpings distrikt har haft jämställdheten för ögonen, och har i dag en jämställd styrelse. Att en av ledamötena i valberedningen tidigare jobbat med jämställdhetsfrågor har säkert bidragit. Det handlar om orden, om medvetenheten, om att tydliggöra fakta om hur verkligheten ser ut, att diskutera, ifrågasätta och formulera mål och handlingsplan. Och att sedan gå till handling, våga testa, våga göra annorlunda.

I hög grad handlar det om viljan att förändra – trots alla möjliga och omöjliga hinder och ursäkter som naturligtvis dyker upp på vägen, i vardagen.

Mitt uppe i pressläggningen av Accent räknar jag hur många kvinnor respektive män som är på bild i tidningen. Resultatet för nummer 2 är 43 kvinnor och 28 män (då har en och samma person räknats för varje gång hen är på bild – så är det en kvinna som djupintervjuas så blir det många kvinnobilder, etcetera). I nr 1 var det 23 kvinnor och 26 män, och i nr 9–10 i fjol 55 kvinnor och 50 män. Är det bra eller dåligt?

Hur framställs kvinnor respektive män, vilka uttalar sig som experter, vilka har maktpositioner – och vilka har det inte?

Vid en snabb anblick låter det rätt okej med tanke på att 55 procent av medlemmarna i IOGT-NTO är kvinnor, och Accent är en medlemstidning. Men följdfrågan är som sagt: Hur framställs kvinnor respektive män, vilka uttalar sig som experter, vilka har maktpositioner – och vilka har det inte? Det måste vi fortsätta att analysera, diskutera och dra slutsatser av. Tills löken är skalad. Det får helt enkelt svida lite tills det är klart.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer