År 2023 satt Adam Risberg i SVT och berättade om sitt tidigare missbruk – och sin nuvarande drogfrihet.
Han var en av deltagarna i realityserien Drag Race Sverige, där dragqueens tävlade i utmaningar kring sådant som smink, sömnad och komedi, och produktionen ville att han skulle öppna upp om sina sårbara sidor. Det passade honom bra: Han tyckte själv att det var viktigt att lyfta beroendeproblematiken i gayvärlden.
Problemet var den andra delen – eftersom det bestod av en lögn. Han var i en rätt bra fas i livet, fri från de tyngsta substanserna, men långt ifrån ren.
– Det var ett försök för mig att bli drogfri. Om jag lovade svenska folket att jag hade tagit mig ur mitt missbruk, skulle jag bli tvungen att leva upp till det.
Adam Risberg vann Drag Race Sverige, och hans dragpersona, Admira, smälte tittarna med sin blankpolerade glamour och sitt humoristiska storhetsvansinne. Var hon inte redan innan landets kändaste dragqueen – och det kan man nog argumentera för att hon var – så blev hon det nu.
Plötsligt stannade människor Adam Risberg på gatan, grät och ville kramas. Någon berättade att han hade räddat personens liv.
– Att stå där och lyssna på dem och samtidigt vara påtänd var jävligt tufft. Jag tror tyvärr att effekten av det där tv-inslaget blev motsatt den jag hade hoppats på: Ju mer sensation, desto mer ville jag bara fly från skammen.
På hösten det året uppträdde han på scenen i Annexet inför 3 500 personer. Plötsligt lade musiken av. Adam Risberg hanterade situationen med improvisation och allsång, men fick samtidigt en blackout.
Efteråt ledde det till ett återfall. Ett rejält sådant.
– Jag vaknade upp i en säng på Södersjukhusets akutmottagning med läkare och sjuksköterskor runt omkring mig. Jag förstod inte var jag var någonstans, men informerades om att jag hade tagit en överdos, och överlevt.
Vänner och familj fick reda på vad som hade hänt, och missbrukets omfattning blev uppenbart.
– Jag hade försökt på alla sätt jag kunde att vinna över det här beteendet, men nu insåg jag att jag måste kapitulera. Det här var större än jag.
Vi sitter vid Årstaviken i Stockholm, på en parkbänk. På andra sidan det himmelsgrå vattnet växte han upp.
Han berättar om sin stora dragdebut, som skedde i form av ett slutarbete i gymnasiet.
– Det är fortfarande en av de mest ambitiösa shower han gjort: affischer på skoltoaletterna, sex dansare, tio nummer och kostymer.
I publiken satt gamla gayprofiler och medlemmar från olika draggrupper. Bland dem var Christer Lindarw, som efteråt rusade upp på scenen och gav honom en puss på munnen.
– Allting var som en film. Jag hade inte haft någon plan på att jobba med drag, men bara någon vecka därefter gjorde jag det.
Vägen in på dragscenen beskriver han som ”katapultartad”. Plötsligt jobbade han på klubbar och privatfester, och var snart med i en föreställning av Jonas Gardell.
– Det var häftigt att lära känna så många människor så fort, och hamna
i fokuset som den här nya, lite moderna dragqueenen. Men jag var samtidigt väldigt ung – yngre än vad jag tror att många riktigt insåg.
Att han skulle börja med narkotika hade han aldrig kunnat tänka sig. Av olika skäl hade hans barndom varit turbulent, och det hade han kompenserat genom överdrivet ansvarstagande.
Så vad var det som gjorde att han fastnade för drogerna, efter att de introducerats för honom i klubbvärlden? Ett svar var att de fick honom att slappna av. Som dragkonstnär är han perfektionist, och prestationskraven satte honom under stark press.
Ett annat svar är en sårbarhet hos honom: En brist på kärlek och bekräftelse.
– Jag hade kämpat med känslor av ensamhet och utanförskap större delen av mitt liv, och hade haft svårt att hitta en partner.
Drogerna blev en väg till intimitet. Och här eskalerade missbruket: Plötsligt kunde han släppa all osäkerhet. Drogerna skapade möjligheter till sex och kärlek, men kränkte honom samtidigt.
Och mer och mer blev det till ett systematiskt maskineri, säger han: substanserna blev tyngre och situationerna farligare.
– Den moraliska kompassen snurrade fritt och självrespekten flög ut genom fönstret.
Ett slags kulmen inträffade när han vaknade upp i ett badkar i en lägenhet i Farsta, omgiven av andra påtända personer. Han drabbades av panikångest.
– Det var ett ögonblick där jag kände: Jaha, det är så här det känns att dö. Och: Om jag dör nu kommer ingen för att hämta mig. Jag kände en enorm skam.
Efter det gjorde han en rejäl ansträngning för att börja ett nytt liv. Han gick upp tidigt, läste självhjälpsböcker och tränade. Det funkade ett tag, men långsamt sipprade drogerna tillbaka in.
Under de följande åren gjorde han då och då nya frigörelseförsök, tog hjälp av psykologer och kuratorer, men utan att riktigt lyckas. Det var först efter den där överdosen som han slutgiltigt kunde bryta med missbruket.
Det krävdes en kapitulation, ett erkännande av den egna oförmågan. Räddningen blev NA:s tolvstegsprogram, med en sponsor och samtalsgrupper.
– Det svåraste har varit att sitta med sina känslor, sin ångest, och att inte kunna fly. Och att våga be om hjälp.
Det var inte heller helt enkelt att ställa sig på scenen utan det ”hjälpmedel” han tidigare nyttjat.
– Men intressant nog blev det som en ny sorts kick att uppträda opåverkad, en som min knarkhjärna är väldigt förtjust i. Publiken är min nya drog, en som jag inte behöver oroa mig för att överdosera.
Sedan Adam Risberg vann Drag Race Sverige har han kunnat leva på Admira.
– Det är mycket tydligare för mig nu vem Admira är som scenpersona. Jag har koll på komiken och tonaliteten, och vet vilka gränser jag kan pusha och dra i när jag står där. Jag och hon har blivit alltmer som två olika världar.
Är dragshowen en verklighetsflykt? Delvis. Men också det motsatta: Ett sätt att hantera tillvaron. Drag är en normbrytande, revolterande akt, konstaterar han.
– För mig har drag blivit ett rum där jag får göra det oförlåtliga.
Men helt åtskilda är inte de där två världarna. Samtidigt som Admira fylls av hans erfarenheter, kan även hon påverka honom.
– Jag har en tendens att lägga mig lite för platt i vissa sammanhang, att inte våga säga vad jag faktiskt tycker. Då är det en fördel att kunna luta mig in lite i Admira och stå på mig mer – inte vara lika people pleasing.
