Du bor i Norrbotten med långa avstånd, men har bytt din bil mot en muskel- och batteridriven velomobil. Hur kommer det sig?
– Jag är biolog och 2006 förstod jag klimatfrågan på riktigt. Våren 2007 drabbades jag av klimatångest och kunde inte sova. Folk förstår inte situationens allvar och att vi smart måste minska användningen av fossila bränslen. Man måste ta konsekvenserna och därför sålde jag bilen.
Med velomobilen tar du dig överallt, till och med till sommarens kongress i Karlstad.
– Jag åkte med tåg genom Finland och sedan med färja över till Sverige, och sista biten med velomobilen. Den har ett batteri som hjälper till, ungefär som en elcykel. Jag var med som deltagare på kongressen. Jag tyckte det var kul att åka dit eftersom min dotter, Linnea Granqvist, varit med i bestyrelsen och arbetat mycket med kongressen.
I Juoksengi finns ingen IOGT-NTO-förening, hur kommer det sig att du är medlem?
– Juoksengi ligger på polcirkeln precis vid finska gränsen. Där har det inte funnits någon IOGT-NTO-förening på många år. Jag är direktansluten, men jag blev medlem i UNF redan 1979 när jag studerade och bodde i Umeå. En period, 1983–1985 var jag suppleant i IOGT-NTO:s förbundsstyrelse. Då var rörelsens miljöengagemang betydligt större än i dag och det var ju frågor jag brann för. Miljöboken antogs som miljöplattform för IOGT-NTO 1983. Sedan dess har intresset för miljöfrågor minskat betydligt i organisationen.
Vad betyder IOGT-NTO för dig?
– IOGT-NTO-rörelsen har betytt jättemycket för mig. Det har varit en demokratiskola. Folkrörelseengagemanget är nog det som lärt mig mest i livet.