För Pär Svensson har det här första läsåret på Tollare folkhögskola inneburit en revolution. För första gången i livet känner han sig stolt över sig själv och vad han har åstadkommit.
I andras ögon är det kanske inga stordåd. Kunskapsluckor har han alltjämt, även om de sakta men säkert fylls igen. Matten är största problemet tycker han. Där behöver han mer stöd och övning. Men annars har han fått mycket bättre koll på hur han ska lösa sina skoluppgifter. Skolan har gett honom redskapen att jobba vidare och utvecklas studiemässigt.
På god väg att bli hel
Men revolutionen handlar mest av allt om hans personliga utveckling. Det har varit en resa från noll till, om inte hundra, så till femtio i alla fall. Det är en bit kvar innan Pär har nått sitt mål att bli en hel människa. Men han är på god väg.
– Jag tycker mer om mig själv i dag och har bättre förståelse för mina tillkortakommanden. Jag har gjort fruktansvärt stora framsteg och är jättestolt över mitt arbete under året som gått, säger Pär och beskriver sådana självklara saker som att gå upp på morgonen, gå på lektionerna och hålla rutiner och ta ansvar som något anmärkningsvärt och stort.
– Det är så annorlunda mot det liv jag levt tidigare. När man har ett missbruk finns inga rutiner alls. När jag ser att jag faktiskt klarar att ta ansvar växer min självkänsla. Jag kan! Och det går bättre och bättre för varje dag.
Bra miljö för människor med ett trasigt förflutet
Pär är övertygad om att Tollare passar personer med hans bakgrund särskilt bra. Att miljön är nykter och att inga droger får förekomma på området är förstås viktigt för den som har haft ett missbruk. Men det handlar också om att acceptansen för människor med trasig bakgrund är hög.
– Här behöver man inte förklara sig, för vi är några stycken som har samma sorts bakgrund. Man behöver inte vara hemlig. Alla vet att jag har varit missbrukare och det är ingen stor sak här. Jag kan vara mig själv och ändå bara vara en i mängden. På en annan skola hade jag kanske legat lite lågt med min bakgrund, säger Pär och tillägger att Tollare är en skola som gärna tar emot människor med problematisk bakgrund. Det vet folk och är inget att hymla om. På så vis upplever han att han är i gott sällskap och kan bli en av många goda förebilder för andra med liknande bakgrund.
– Någon som just blivit nykter kan kanske tänka ”fan, Pär fixade det! Kan han så kan jag.” Om jag kan påverka någon före detta missbrukare att våga satsa på en utbildning i vuxen ålder så är jag bara glad.
Nya tänder ger bättre självkänsla
Människor i hans omgivning reagerar i allmänhet positivt på hans val att studera. Någon har blivit paff över att han som är så pass gammal, pluggar. Men de flesta säger: kör hårt, Pär!
Självkänslan har vuxit av flera skäl. Ett av dem är hans nya tänder.
– Alla tänder i överkäken är nya. Nu kan jag skratta och le igen, säger Pär som faktiskt skrattar betydligt mer vid det här mötet än han gjort tidigare. Han känns ledigare, gladare, ja nästan uppsluppen. Håret är längre och ligger som en tät ryamatta på huvudet.
Nykterheten och skolan kommer först
Finns det några funderingar på att träffa en kvinna nu när tänderna är vackra och våren står i full blom? Pär skruvar lite på sig och ler. Jo, såklart vill han träffa kärleken. Men än så länge är självkänslan lite för låg för att han ska våga börja dejta på allvar. Prio ett just nu är nykterheten och skolan. Att träffa en tjej får komma när tiden är mogen.
– Man är ju rädd att bli avvisad. Just nu kör jag inte stenhårt på att träffa någon, jag har fullt upp med att lära känna mig själv. Jag måste våga möta mina rädslor och älska mig själv innan jag kan möta en kvinna.
Pär berättar att han har strategier för att möta sina rädslor. Ett sätt är att inte tänka så mycket utan bara göra. Att aktivt gå in för att göra saker man egentligen är orolig och rädd för. När man vågat inser man att det inte var så farligt.
– Att ställa upp på de här intervjuerna i Accent är en sådan sak. Det har varit en utmaning för mig, en rolig sådan, konstaterar han och nämner att folk kommenterat hans medverkan och tyckt att det är strongt gjort.
En annan framtida utmaning är kontakten med dottern, i dag 22 år gammal. I nuläget är den obefintlig.
Längtar efter sin dotter
Pär talar varmt om henne, kärleken är stor och viljan att någon gång få vara henne nära större. Men han förstår att just nu går det inte. Hon vill inte, hon är arg på sin pappa som inte fanns där när hon var barn.
– Hon är rädd, sviken och bitter och det förstår jag. Men jag ser tiden an och tror att det kommer att lösa sig. Just nu måste jag ha fokus på mig själv och utvecklas som människa. Jag mår bra i dag och har sinnesro och det räcker långt. Lyckan måste jag finna inom mig själv innan jag kan ge något till andra, säger Pär och berättar än en gång att han ser väldigt ljust på framtiden. Han låter nästan frälst. Inga mörka moln ska få skugga den sol som stigit över hans nya, nyktra liv.
Han tystnar och funderar en stund.
– Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag har en inre övertygelse om att det kommer att bli bra.
Maria Zaitzewsky Rundgren