När Jenna Parydon Gynnestams fasad rämnade för fem år sedan var hon på botten. Hon hade gett upp och överdoserade tabletter och alkohol. Vägen dit hade varit lång och fylld av svårigheter och trauman. Men utåt sett var det nog många som snarare såg en driftig och framgångsrik person: duktig på sitt jobb som lärare, vältränad engagerad mamma och så vidare. Jenna själv levde också i någon slags förnekelse.
– Jag sket i allt och är glad att jag överlevde. Inte ens efter kraschen förstod jag att jag var beroende. När jag hamnade i öppenvården och på AA-möten hade jag väldigt svårt att erkänna. Det tog flera gånger innan jag kunde säga ”Hej jag heter Jenna och jag är alkoholist”.
Sedan dess är det många saker som har ordnat upp sig i Jennas liv. Hon är i dag gift med den man som hjälpte henne till beroendevård, hon arbetar själv på en öppenvårdsmottagning med fokus på personer i medberoende, hon föreläser om kvinnors beroende och har nyligen gett ut en bok på det temat.
– Kvinnor i beroende känner en stor skam. Inte minst om man också är mamma. Man är rädd att be om hjälp, rädd att förlora barnen och rädd att bli dömd av andra. Jag vill att fler ska våga ta hjälp och det är därför jag berättar min historia väldigt öppet. Jag vill vara rösten för att våga prata.
Varje dag blir Jenna kontaktad av kvinnor som delar med sig av sin historia till henne. Främst via hennes instagramkonto @Realrecoverytalk.
– Det som är återkommande är att de skäms, tar dåliga beslut i stället för att ta hjälp och att allt faller.
Vilken är vägen ut ur detta?
– Det är olika för alla – man måste hitta sin egen väg. Men första steget är att berätta för någon. Har man ingen tycker jag man ska vända sig till öppenvården. Många blir hjälpta av tolvstegsprogrammet men många är också lite rädda för den gruppterapiformen. Jag brukar säga att de inte behöver berätta allt på en gång men ta ett första steg. För min egen del har det varit bra att gå på möten. Det finns ingen större kraft än att känna igen sig i andras berättelser.
Vad händer sen, när man har tagit de första stegen?
– Så småningom börjar man se sina egna mönster och förstå. Det är lätt att fastna i offerrollen – man behöver också se sitt eget ansvar. Först då kan det riktiga förändringsarbetet börja. Det är ett tungt arbete som man måste göra resten av livet.
Vad var det som gjorde att du kunde förändra ditt liv?
– Jag tror inte jag hade levt i dag om jag inte hade träffat min man Fredrik den där kvällen. Barnen hade sagt upp bekantskapen och utan dem hade jag inte kunnat kontrollera beroendet. Han fick mig att förstå och han fick mig att kämpa för att få tillbaka kontakten med barnen.
Efter den akuta fasen, vad hände då?
– Fem år är både kort och långt, men jag kan bli överraskad över hur starkt begär det kan vara i vissa situationer där alla andra tar ett glas bubbel eller vad det nu kan vara. Jag har aldrig tagit ett återfall, men mitt beroende kan också lätt byta skepnad. Jag kan bli beroende av nästan vad som helst: jobbet, träning eller socker som kanske är det jag är mest beroende av just nu.
Kan du använda dina erfarenheter?
– Man brukar säga att en terapeut inte ska prata om sig själv. Men min erfarenhet kan faktiskt rädda liv. Det är viktigt att vi kan prata om att allt inte är bra. Det kan behövas positiva historier, men också mörkare delar. Att bli nykter är skitslitigt.
Har livet blivit till det bättre trots att det innebär ett fortsatt arbete?
– O, ja. Det går inte att jämföra. Förr letade jag alltid efter det som skulle fixa mig. I dag är jag mer ärlig. Jag har ljugit hela livet – att slippa stressen att bli påkommen är kanske det största jag har fått.
