Daniel Lernhede. Foto: Anna Simonsson.

Daniel Lernhede: Vill inte att barnen ska växa upp med hat

Daniel Lernhede tog sig ur hatet och föreläser idag om sitt förflutna som nazist. Men han kämpar fortfarande med missbruket som gjort flera år av hans liv till en dimma.

Daniel Lernhedes föräldrar skilde sig när han var i fyraårsåldern. Efter skilsmässan bodde han främst hos sin pappa i ett invandrartätt område i Uppsala. Pappan hyste rasistiska åsikter som han inte hymlade med.

– Det var mycket hat, så jag lärde mig sen barnsben att skylla allt på invandrarna och började göra samma sak. Var det något som gick fel i skolan så var det alltid invandrarnas fel.

I tolvårsåldern började han tillbringa allt mer tid hos sin mamma, som bodde en bit utanför stan. Han lärde känna en kompis storebror som var skinnskalle och började hänga med nya vänner. Det dracks en del i hemmet och mamman hade svårt att hålla reda på vart han höll hus.

Tillsammans med sina nya vänner började han själv dricka en hel del. När han började i högstadiet var de ett gäng på ett tjugotal skinnskallar på samma skola.

– Jag träffade folk som uttryckte samma saker som jag hade hört hemma. Och hör man samma sak tillräckligt många gånger så börjar man tro på det.

Det viktiga för honom var att höra till en gemenskap.

– Det var en stor och fin gemenskap på många sätt, jag hängde hellre med dem än med min egen familj, säger han.

Daniel Lernhede. Foto: Anna Simonsson

Under 1990-talet blev ordet skinnskalle synonymt med nazist. Den brittiska och ursprungligen antirasistiska skinheadkulturen, inspirerad av jamaikansk musik, hade anammats av en generation rasister som drack alkohol och lyssnade på Ultima Thule och Pluton Svea.

– Man var ju full nästan dagligen. Det var en del bråk till vardags. Men bråket blev alltid lättare att provocera fram när alkohol fanns med i bilden.

Han gick oftast till skolan, men var inte med på lektionerna. Han och hans vänner satt hellre i uppehållsrummet eller hängde på torget utanför skolan.

– Jag tror att det hade behövts någon vuxen där som frågade hur man mådde, egentligen. Det tror jag hade gjort en stor skillnad.

Efter millennieskiftet började det nazistiska partiet Nationalsocialistisk front, NSF, etablera sig i Uppsala. De ville göra den nazistiska rörelsen mindre subkulturell och mer organiserad utifrån 1930-talets renlevnadsideal.

– Folk lämnade skinnskallekulturen, slutade dricka och började träna istället, men jag fortsatte vara skinnskalle ett tag till innan jag började engagera mig mer politiskt.

Nazismen kom att prägla Daniels Lernhedes liv fram till 2012. Han levde med människor som inte trodde att förintelsen ägt rum, men som ändå ville gasa judar, politiker och meningsmotståndare.

– Man pratade om att judarna äger media och att det därför är de som bestämmer vad som sänds ut.

Foto: Anna Simonsson

Även fast NSF:s ideal låg närmare 1930-talets renlevnadsmänniska än skinnskallarnas dekadens så var våldet fortfarande närvarande.

– När NSF kom in i bilden så blev det färre bråk, men när det väl hände så var det i samband med demonstrationer eller någon större samling. Man hade alltid folk utplacerade om det skulle komma meningsmotståndare.

Daniel Lernhede kunde stå i främsta ledet när det hettade till, men var noga med att inte slå första slaget, för att han skulle kunna hävda självförsvar. På den tiden stördes han inte av våldet.

– Jag tänkte att jag slåss för min ras och för att mina barn ska få växa upp i ett vitt samhälle.

Men renlevnadsidealet var mest prat. Det började irritera honom att människor omkring honom inte levde som de lärde och när han dåvarande fru blev gravid 2012 hade Daniel Lernhede fått nog.

– Jag ville inte att mitt barn skulle växa upp med hat på samma sätt som jag har gjort.

Vid den tiden bodde Daniel Lernhede i Kungälv, en ort norr om Göteborg som haft en nazistisk närvaro sedan 1990-talet. Han var aktiv i Fria Nationalister Göteborg, som fungerade som en fristående grupp aktivister i det som vid den här tiden var en splittrad högerextrem rörelse. Nationalsocialistisk front hade ombildats till Svenskarnas parti i ett försök att bli mer folkliga och Nordiska motståndsrörelsen seglade upp som ett mer utomparlamentariskt alternativ.

– Det tog två eller tre månader av tvivel innan jag bestämde mig. Har man varit så övertygad ideologiskt så tar det emot att be om hjälp att slippa ha kvar de åsikterna, säger han.

”Den första tiden efter att jag lämnat rörelsen var det väldigt ensamt.”

Daniel Lernhede

Han kontaktade Christer Mattsson, föreståndare på Göteborgs universitet, som bedrev en avhopparverksamhet.

– Han var känd inom rörelsen för att vara en stor antirasist. Jag mejlade honom och förklarade min situation. Några dagar senare hade vi vårt första möte. Han har hjälpt många att lämna rörelsen.

Processen att lämna den högerextrema rörelsen ställde honom öga mot öga med förintelseöverlevare, förde honom till koncentrationsläger i Polen, och mynnade så småningom ut i att han började föreläsa i skolor om sin tid som nazist.

– Den första tiden efter att jag lämnat rörelsen var det väldigt ensamt. Jag hade bara min dåvarande fru, hennes familj och min son. Men allt eftersom kom jag in i ett mer normalt Svenssonliv med plugg och nya vänner.

Men det gamla livet spökade fortfarande, det fanns en hotbild som stressade.

– Från att ha behövt se mig över axeln efter vänsterextremister behövde jag nu oroa mig för att bli attackerad av nazister.

Men mest hotad kände han sig av samhället i stort. Han upplevde att han blev dömd av människor han stötte på stan, i affären eller i skolan. Att han hade synliga tatueringar med nazistiska symboler gjorde inte saken bättre.

– Folk sa ”En gång nazist alltid nazist”. Jag försökte förklara att jag lämnat det livet och försökte leva ett så normalt liv jag bara kunde. Men folk trodde att det var ett spel jag höll på med.

”Från att ha behövt se mig över axeln efter vänsterextremister behövde jag nu oroa mig för att bli attackerad av nazister.” 

Daniel Lernhede

Här landar många historier om motgång och uppgörelse i ett  ”slutet gott allting gott”. Men Daniel Lernhedes liv skulle ta ytterligare en vändning.  Efter en gastric bypassoperation 2016 fick han starka smärtstillande mediciner utskrivna och märkte snart hur bra han mådde av dem. Snart var det uppenbart att det inte var den fysiska smärtan han ville döva med tabletterna.

– Jag sa till läkaren att jag fortfarande hade ont för att få ut mer smärtstillande, trots att smärtan gått över.

Tabletterna hjälpte honom att slappna av.

– Det var mycket tankar som snurrade i huvudet efter att jag lämnat den högerextrema rörelsen. Opioiderna hjälpte mig att släppa de tankarna.

Fortfarande fyra år efter avhoppet och en skilsmässa från det första barnets mamma bar han på en oro för hur hans närstående skulle påverkas av hans avhopp. Hans gamla kamrater tyckte inte om att han ställde upp och lät sig intervjuas om sin tid som nazist.

– Nassarna kunde gå på ex-fruar eller andra familjemedlemmar till avhoppare. Men så länge dig är mig de varit på så har jag inte brytt mig – det är mig de ska vara arga på i så fall, ingen tvingade mig att lämna rörelsen.

En dag 2018 drabbades Daniel Lernhede av kramp och hans nya sambo, tillika mamman till hans andra barn, fick ringa efter ambulans. Det uppdagades att han hade alldeles för mycket smärtstillande i kroppen. Sambon hade inte insett att han missbrukade medicinen och relationen tog slut.

Foto: Anna Simonsson

Han flyttade hem till Uppsala och fortsatte opioidmissbruket, och tog också amfetamin, bensodiazepiner och kristall. Han beskriver tiden som följde som att befinna sig i en dimma, han var påtänd mest hela tiden och träffade inte sina barn.

– Det var tungt. Det lättaste för mig var att döva ångesten genom att pilla i mig allt jag kom över.

Parallellt med missbruket fortsatte han föreläsa i skolor om sitt nazistiska förflutna.

– När jag skulle föreläsa såg jag till att vara nykter. Det var ett dubbelliv.

I januari 2020 stoppades han av polis på centralstationen i Uppsala och dömdes senare för brott mot knivlagen och ringa narkotikabrott. Själv minns han inte händelsen.

– Då kontaktade jag beroendeenheten och bad om hjälp.

Han började gå i tolvstegsbehandling både hos anonyma alkoholister och anonyma narkomaner.

– Idag går jag på rådgivning och behandling på beroendeenheten. Jag fick ingen hjälp att trappa ner opioiderna. Men det gick bra, av någon konstig anledning har jag aldrig haft en avtändning.

– Långsamt började jag kunna boka in föreläsningar igen, knyta nya kontakter och bygga upp allt på nytt.

”Jag har fortfarande vänner som är i aktivt missbruk.”

Daniel Lernhede

Bland de saker som Daniel Lernhede ångrar mest från tiden som nazist är ett tillfälle då han slog ner en av sina systrar för att hon var homosexuell. Idag har han nästan daglig kontakt med båda sina systrar och god kontakt med sin mamma. Pappan har han däremot ingen kontakt med.

– Jag har fortfarande vänner som är i aktivt missbruk, men när vi ses så är de alltid nyktra och har inga grejer med sig. En av dem sa nyligen att ”om du skulle fråga mig om en lina så skulle jag skalla dig så hårt”.

Det gamla skinnskallegänget från tonåren ser han inte mycket av.

– Vissa har flyttat, vissa är fortfarande skinheads men nerknarkade.

Det händer fortfarande att han blir hotad av nazister.

– Ibland kommer det något sms eller så kommer någon fram till en på stan och tycker att man är en landsförrädare som borde dö. Men jag brukar vifta bort det. Jag vet inte vad de tjänar på att lägga energi på det.

Att hålla föreläsningar tycker han känns meningsfullt.

– En kille kom fram till mig efter en föreläsning och sa att ”Jag är rasist, men jag vet inte varför”. Då får man fråga hur det ser ut hemma, hur bekantskapskretsen ser ut. Men den allra viktigaste frågan är: Hur mår du, egentligen?

Foto: Anna Simonsson

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer