Sara Korkut från Kurdistan var 26 år gammal när hon började plugga på Allmän kurs på IOGT-NTOs folkhögskola Tollare. Hon hade då just fått sitt efterlängtade uppehållstillstånd efter tio års väntan och drömde om att plugga vidare till socionom. Men hon kände att hon hade en tuff utmaning framför sig i och med att hon hade en bristfällig skolgång i bagaget. Hon låg efter i matte och engelskan fick hon börja från början med.
I tre år bodde hon på Tollare. Hon stortrivdes och gjorde stora framsteg. Enda smolket i bägaren var att hennes familj hade svårt att acceptera att hon flyttat hemifrån och ville stå på egna ben.
Hur ser ditt liv ut i dag?
– Det blev precis som jag hade planerat – om möjligt ännu bättre! Det sista året på Tollare pluggade jag intensivt framför allt engelska för att klara kursen. Direkt efter avslutad kurs med bra betyg sökte jag och kom in på socionomprogrammet på Ersta Sköndal, säger Sara Korkut, som efter 3,5 intensiva studieår utexaminerades som socionom 2016.
Mycket stolt och glad förstås. Att plugga på högskola visade sig nämligen vara betydligt tuffare än hon hade anat.
– Jag kom direkt från Tollare och var van vid en viss mängd text att plugga in. Nu fick jag plötsligt långa listor med studielitteratur. Det kom som en chock. Nu i efterhand tänker jag att jag var lite för ambitiös, jag läste ofta böckerna från pärm till pärm. Men jag tyckte också att det var intressant, jag ville fördjupa mina kunskaper och verkligen förstå, säger hon.
Lagboken plöjde hon sig igenom bara för att den var så spännande. Borde hon kanske ha satsat på en karriär som jurist i stället? Hon skrattar.
– Nej, jag är så nöjd över att vara socionom!
Hon berättar att hon periodvis kämpade så hårt med studierna att hon föll i tårar. Oron gnagde konstant; skulle hon klara nästa tenta? Hade hon koll på alla fakta?
Men hon gav inte upp och klarade allt med bravur. Sin praktik gjorde hon i sydöstra Turkiet hösten 2015 på en stiftelse som jobbar med kvinnors rättigheter. En erfarenhet som fick henne att växa som människa och som samtidigt var ett kärt återseende. Hon hade inte satt sin fot i landet på 14 år och ville fördjupa sig i kulturen.
– Jag jobbade bland annat med kvinnor och deras barn och fick dem att förstå att det inte är så bra att gå in och styra upp allt vad barnen gör. I Turkiet är det vanligt att mammor gör allt för sina söner, vilket resulterar i att de inte klarar någonting själva. Våra insatser gjorde kvinnorna medvetna om sitt beteende.
Halvåret i Turkiet blev spännande på mer än ett sätt. Kriget kom allt närmare och stundtals hördes bomber detonera. I och med den omedelbara närheten till en krigszon fick hon möjlighet att träffa krigsdrabbade, vilket har gett henne nya insikter.
– Det är en sak att se krig genom teve. Det är en helt annan sak att möta de drabbade människorna på plats. Det är något man aldrig glömmer. Nu har jag en helt annan förståelse.
Sara Korkut var inte särskilt rädd där och då. På plats med henne fanns hennes mamma och syster. Hon beskriver hur hon satt och skrev på sin uppsats med bombanfall ljudande i bakgrunden. Men det var som att uppsatsskrivandet blev en sköld mot verkligheten. Först när hon kom hem till Sverige och slappnade av kom den undanträngda rädslan fram.
– Det var nyår och jag reagerade kraftigt på alla smällare och raketer.
Efter praktiken och examen fick hon jobb som socialsekreterare i södra Stockholm. Ett arbete hon stortrivs med och planerar att fortsätta med ett bra tag till. Men i framtiden hägrar drömmen att öppna en kvinnojour eller ett stödboende – en dröm hon är fast besluten att förverkliga.
Den tidigare så sköra relationen till familjen är numera läkt. Föräldrar och syskon är stolta över hennes framgångar och familjen träffas och umgås så ofta de kan.
Det är inte bara på jobb- och familjefronten som Sara Korkuts liv går som på räls. På Tollare träffade hon sitt livs kärlek, Robert Flinkenbro, som pluggade socialpedagogik.
Under sista året blev de ett par och 2016 gifte de sig. Ett knappt år senare föddes sonen Evren och om ett par månader är det dags för son nummer två att göra entré.
– Robert är en av de finaste människor jag träffat. Faktum är att det är många som har hittat kärleken på Tollare. Det är en speciell, andlig plats som fångar upp människor som har ett bagage. Stämningen och sammanhållningen där är unik, Tollare är hemma för mig. En välkomnande plats med personer man kommer riktigt nära, säger Sara Korkut.
Hon berättar att allt sedan Tollare-tiden söker hon ständigt efter det hon kallar för ”Tollaremänniskor”, sådana som man får en ordlös och omedelbart djup kontakt med. Men hittills har hon gått bet. Det är bara på Tollare dessa människor verkar finnas, säger hon.
Man är inte ’bara’ en elev, utan det blir en vänskap för livet.
Hon radar också upp exempel på hur lärare hon haft på Tollare var henne behjälpliga under socionomutbildningen, och hur de kom och gratulerade när hon tog sin examen.
– Man är inte ”bara” en elev, utan det blir en vänskap för livet. De finns alltid där. Jag skulle rekommendera alla att plugga på Tollare, det är en helt fantastisk plats som har betytt allt för mig.