Samuel Somo, generalsekreterare Ungdomens nykterhetsförbund, UNF, säger att UNF nu börjar hitta ”det nya normala”.
– Under våren kände jag att alla bara väntade på att allt skulle återgå till att bli som vanligt. Vi gjorde ändå en massa grejer, men det vi gjorde var en ersättning för det vi egentligen ville göra. Nu skapar vi istället nya arbetssätt som håller framöver, och blir det nya normala, säger han.
”Under våren kände jag att alla bara väntade på att allt skulle återgå till att bli som vanligt.”
Samuel Somo, UNF
Enligt Samuel Somo har UNF alltid varit bra att på att ”värva i korridoren”.
– Nu måste vi anpassa oss till en verklighet när det inte fungerar. Och vi har väl inte varit mest framstående på att värva digitalt.
Det är inte bara rekrytering som måste göras annorlunda.
– Det är en utmaning att hitta ett sätt att välkomna nya medlemmar i ett digitalt möte.
Men det öppnar också nya möjligheter. UNF:s grundutbildning, UNF:aren, finns nu till exempel i en digital version.
– Det är ju inte samma känsla som när man träffas en helg, men vi får med folk som inte skulle varit med annars. De kanske bor långt bort, har något funktionshinder, eller så får de inte åka på övernattning för sina föräldrar. Tillgängligheten har faktiskt ökat för dem, säger han.
”Jag tror det kommer att bli mer hybridkurser framöver, med en blandning av digitala och fysiska träffar.”
Samuel Somo, UNF
Vårens erfarenheter gör att UNF kommer att fortsätta med digitala grundutbildningar framöver.
– Kanske deltagarna sedan känner sig mer beredda att åka på en fysisk träff. Jag tror det kommer att bli mer hybridkurser framöver, med en blandning av digitala och fysiska träffar. Det digitala kommer att bli ett komplement, inte en ersättning, säger han.
UNF har brukat ha stora samlingar för sina distriktsstyrelser.
– Det har varit en av våra stora grejer. Nu när de sker digitalt kan vi plötsligt träffas oftare istället. Frågan är hur vi gör de mötena lika värdefulla?
”Det brukar komma omkring 20 deltagare. I år hade vi ett digitalt seminarium och då deltog 100 personer.”
Mona Örjes, Junis
Även Junis har upptäckt att vissa verksamheter fungerar utmärkt att göra digitalt.
– Ett konkret exempel är vår årliga Junis-rapport som vi brukar släppa vid ett fysiskt seminarium i Stockholm. Det brukar komma omkring 20 deltagare. I år hade vi ett digitalt seminarium och då deltog 100 personer, säger Mona Örjes, ordförande i Junis.
Då hade ändå IOGT-NTO-rörelsen fått en intern presentation kvällen före, så därifrån deltog antagligen färre än vanligt.
– Digitala föreläsningar och utbildningar tror jag absolut att vi kommer att fortsätta med, säger hon.
Junis höstkonferens är numera också digital.
– I stället för att åka runt och hålla den i Stockholm, Göteborg och Malmö, som vi planerat, släpper vi inspelade föreläsningar med en veckas mellanrum. I år är temat alkohol, graviditet och spädbarns hälsa, samma som IOGT-NTO:s senaste forskarrapport, och det finns material att arbeta med till filmerna.
Den förändringen skulle Junis inte gjort om de inte blivit tvungna.
– Men nu får vi större möjlighet att nå ut till MVC, BVC och socialtjänst över hela landet.
”Barn är inte smittbärare på samma sätt som vuxna, så i barnverksamheten handlar det mer om ledare i riskgrupp.”
Mona Örjes, Junis
För barnens del är det inte så mycket som har ändrats.
– Barn är inte smittbärare på samma sätt som vuxna, så i barnverksamheten handlar det mer om ledare i riskgrupp. Därför har våra anställda verksamhetsutvecklare fått rycka in och hålla i verksamhet. Det gör de normalt inte.
Viss anpassning har ändå gjorts även för barngrupperna.
– Vi har ett koncept som vi kallar ”10 träffar”. Det är en mall för planering av tio träffar om något tema. Jag håller själv just nu på att ta fram 10-träffar om experiment och uppfinningar. Tidigare har träffarna varit inomhus, men när pandemin började tog vi fram utomhusaktiviteter för träffarna.
”Även om vi hittat nya sätt tror jag att vi måste komma igång med mycket av det som legat nere, och som bygger på fysisk närvaro och gemenskap.”
Kim Reenaas, IOGT-NTO
Kim Reenaas, generalsekreterare i IOGT-NTO, hade planerat att resa runt i Sverige och besöka alla de nya distrikten. Det blev inte av, men istället genomfördes lika många digitala möten, som blev väl så bra. Så vilka erfarenheter drar hon? Vad tycker hon ska behållas av de nya arbetssätten och vad behöver återgå till det gamla?
– Det är en jättesvår fråga. Även om vi hittat nya sätt tror jag att vi måste komma igång med mycket av det som legat nere och som bygger på fysisk närvaro och gemenskap. Samtidigt behöver vi hitta sätt att behålla de goda vanor vi skapat med digitala möten till exempel. Vi behöver få ihop en bra blandning, säger hon.
”Det digitala ger oss också möjlighet att vara igång hela tiden, inte bara när det är kongress, verksamhetsforum eller liknande.”
Kim Reenaas, IOGT-NTO
Även Kim Reenaas har noterat att fler nås via digitala möten.
– De flesta har tid och möjlighet att lägga två timmar på ett digitalt möte för att bidra till IOGT-NTO:s utveckling. På så vis kan vi få med oss medlemmar som aldrig skulle resa iväg för att delta flera dagar på annan ort. Det digitala ger oss också möjlighet att vara igång hela tiden, inte bara när det är kongress, verksamhetsforum eller liknande.
Rikskonferensen, som hölls första gången i juni, blev inte den fysiska sammandragningen som planerats.
– Jag är så glad att vi genomförde Rikskonferensen digitalt, när den nu inte gick att genomföra som det var tänkt. Det är roligt att så många nya former för digitala möten utvecklas så snabbt. Att lyssna på en gemensam föredragning och sedan gå ut i grupper och jobba tillsammans, även digitalt, är sådant vi inte skulle ha utvecklat så snabbt annars, och som jag tycker vi borde kunna behålla.
Om stora arrangemang ändå gått att genomföra så tror Kim Reenaas att föreningarna har större utmaningar när de ordnar lokala aktiviteter.
– Corona-pandemin har ju inte gjort det lättare att vara arrangör. Varje gång måste man fundera över om man kan genomföra sin aktivitet och hur den kan göras corona-säker.
”Det har ju inte minst vår rapport visat, att det är utsatta grupper som far mest illa under pandemin.”
Kim Reenaas, IOGT-NTO
Det hon främst oroar sig för är ändå situationen för de mest utsatta.
– Det har ju inte minst vår rapport visat, att det är de som far mest illa under pandemin.
Men scouterna då? De är väl alltid utomhus, och berörs väl inte på samma sätt?
– Jo, vi har också många i riskgrupp. Jag tror att NSF har fler aktiva äldre än ”storscouterna” så där har vi nog drabbats hårdare, säger Theres Sysimetsä, generalsekreterare för Nykterhetsrörelsens scoutförbund, NSF.
Även hennes eget arbete har påverkats.
– För egen del åkte jag tidigare fram och tillbaka till andra sidan stan för att delta i möten, istället för att ha dem på Skype. Pandemin har synliggjort behov som vi inte visste att vi hade.
”Jag tror inte att kramkulturen kommer tillbaka på samma sätt.”
Theres Sysimetsä, NSF
Hon tror att vissa saker har förändrats för alltid.
– Jag tror till exempel inte att kramkulturen kommer tillbaka på samma sätt. Det har inte känts bekvämt för alla att kramas. Sedan hoppas jag att vi kan jobba på att skapa närhet på andra sätt, även i digitala möten.
Hon konstaterar att det inte blir samma sak när man ser varandra på en skärm.
– Men vad är det som inte blir likadant? Vad kan vi göra åt det?
Hon tror att en del ligger i det mänskliga och gemenskapen.
– Man möts i det gemensamma engagemanget. Det är inte samma sak när jag kokar kaffe åt mig själv som om jag gör det åt alla deltagare i mötet.
Hon anser att kommunikationen sker på ett annat sätt i digitala möten.
– Det är oftast lättare att inte sväva iväg. Det är lättare att hålla fokus. Jag upplever också att det är mer jämlikt och mer rättvist. Alla har sina mikrofoner avslagna och alla sitter bakom en skärm. Ingen är mer bekväm i lokalen än någon annan.
”Vissa är bekväma med att räcka upp handen och begära ordet på ett stormöte, men alla är inte det.”
Theres Sysimetsä
Hon tror att många har lättare att uttrycka sig i det digitala formatet.
– Vissa är bekväma med att räcka upp handen och begära ordet på ett stormöte, men alla är inte det. Att få ett helt mötes uppmärksamhet på sig kan kännas läskigt. Digitalt ser man inte alla andra deltagare. Man slipper se folk som skruvar på sig, stirrar i telefonen, visar ointresse eller missnöje.
Hon tycker sig se ett mönster.
– De som brukar prata mycket gör det nu också, men de som brukar prata lite pratar ofta mer på digitala möten. Pressen att tillföra något ökar.
Även Theres Sysimetsä har noterat att digitala aktiviteter är mer tillgängliga än fysiska.
– En digital hajk är ju tillgänglig för alla. Fysiska eller neurologiska funktionshinder kan göra det omöjligt att åka på en hajk och sova borta. Och vilken småbarnsförälder kan sitta i en förbundsstyrelse om det innebär att åka land och rike runt? Men att vara förbundsordförande och vara tillgänglig digitalt en timme i veckan, för alla medlemmar, det kan alla klara av.
”Jag saknat mest de små mötena som inte är inplanerade, när man börjar prata med någon i toakön eller vid kaffeautomaten.”
Theres Sisymetsä
Det hon saknar mest är nätverkandet.
– De små mötena som inte är inplanerade, när man börjar prata med någon i toakön eller vid kaffeautomaten. Och att få göra rörelsegemensamma grejer.