Mannen som uppfann julmust

Strax efter julhelgerna häromåret spreds ett oroande rykte i svensk media: julmusten skulle kanske förbjudas – av EU! Bakgrunden var ett beslut att förbjuda karamellfärg i maltdrycker, dit musten skulle räknas.

Reaktionerna blev starka, inte minst på nätet, bland svenskar som fruktade det värsta. Det visade sig som tur var att julmusten inte omfattades av förslaget trots att den innehåller såväl malt som karamellfärg. Från början betraktades musten som ett alkoholfritt öl, men klassas numera som läsk och sorteras därmed inte in i EU:s lista över maltdrycker.

Vi kunde sålunda andas ut och alla våra framtida jular var räddade. Julmust står för ungefär 50 procent av den totala läskmarknaden i december. Svenskarna dricker fem liter julmust var, vilket gör nästan 50 miljoner liter tillsammans.

Vi svenskar har ett passionerat förhållande till musten och vi tycks stå beredda att skydda den från allt. Det dyker ständigt upp nya hot. I fjol rasade fansen över enskilda bryggeriers beslut att upphöra med försäljningen av julmust på glasflaska i back. En katastrof menade många konsumenter, som hävdar att smaken inte alls blir lika bra i PET-flaskor.

Hotbilden gäller också själva receptet, som många försökt lägga vantarna på i snart 100 år. Men hemligheten bakom den unika blandningen av ingredienser kan varken den stora amerikanska läskjätten eller Wikileaks avslöja. Endast ett par–tre personer i familjen Roberts i Örebro känner till själva essensen i familjeföretaget. De förser i stort sett hela den svenska julmustbranschen (över 98 procent) med de smaker som behövs för tillverkningen.

Det har gjorts försök av olika bryggerier att ta fram egen essens, men det har så gott som alltid slutat med att man gett upp och kommit tillbaka till Roberts AB. Familjen ser det som ett stort ansvar att förvalta denna långa tradition som blivit ett allt viktigare inslag i vår kultur. Men trots att det tillverkas över 30 olika sorters must i Sverige är det alltså fortfarande bara enstaka personer som känner till den exakta formulan.

Det hela började efter förra sekelskiftet, när nykterhetsmannen och läskedrycksfabrikören Robert Roberts skickade iväg sin son på resa i Europa. Det visade sig vara en god investering: den unge Harry kom tillbaka från Tyskland med en ovärderlig receptlista och en idé om ett bra alkoholfritt alternativ till julbordet.

Vi har sedan kunnat följa dryckens utveckling i Sverige under nästan 100 år, fram till dagens hajp med julmustbloggar och lagrade specialutgåvor i vackra flaskor. Julmusten är utan tvekan en kulturbärare och har en given plats i vår svenska måltidshistoria. Och hur är det nu egentligen: är det någon skillnad eller inte på julmust och påskmust? Låt oss återkomma till det.

Om julmusten bara funnits i knappt 100 år, så har dess föregångare tusentals år på nacken. En av förlagorna när det gäller alkoholfria drycker var äppelmust, som man vet att vikingarna drack mycket av trots att vi kanske främst förknippar dessa våra festglada förfäder med mjöd och öl.

Förmodligen har ojäst råsaft av frukt tillverkats av människan sedan vi kom på att honung och socker kunde tillsättas vatten. Läskedrycker var något exotiskt i vårt land en bra bit in på 1900-talet, men när det alkoholfria bubblet väl introducerats exploderade den svenska marknaden. När AB Roberts grundades i Örebro 1910 gjorde de snabbt succé med Champis, som blev en lyxdryck som kunde ta upp kampen med den betydligt dyrare och alkoholstarka champagnen.

Julmustförsäljningen tog fart under 1920-talet, och det var inte så konstigt att det skedde just då. Det var fler än Roberts som såg behov av festliga drycker som inte innehöll alkohol. Det behövdes verkligen alternativ. Spritmissbruket var som vi vet ett enormt samhällsproblem som höll människor i fattigdom och hindrade utvecklingen.

I början av förra seklet pågick det precis som nu en debatt på alla nivåer i samhället om vad man skulle göra åt alkoholproblemet. Redan under den första stora strejken med 5 000 protesterande arbetare i Sundsvall 1879, togs spriten upp som ett sätt för de som hade makten att hålla folket nere. Det var vid den här tiden som nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och frikyrkorna fick fäste i Sverige, och gemensamt för dem alla var insikten att något behövde göras åt det hejdlösa supandet.

Frågan var bara vad. Det vidtogs alla möjliga åtgärder för att få människor (det var dock främst männen som drack) att supa mindre och arbeta mer, för att travestera en finansminister i modern tid. Detta ledde fram till Sveriges första folkomröstning i början av 1920-talet. Det blev inget totalförbud mot alkohol i Sverige, men processen lade grunden till den stadiga svenska alkoholpolitik vi har än i dag.

I början av förra seklet fanns gott om samhällsbärare som ville bidra till en förändring. En av dem drev en framgångsrik affärsverksamhet i Örebro.

När läskedrycksfabrikör Roberts bestämde sig för att skicka ut sin son Harry på en bildnings- och studieresa i Europa, fick han ett särskilt medskick från fadern: studera hur läsk tillverkades och marknadsfördes i Tyskland, ett föregångsland på området. Harry var en driftig ung man som studerat till kemiingenjör. Han kom inte bara hem med en massa idéer, utan hade också helt konkret en hel receptsamling i bagaget. Dessutom medförde han det värdefullaste smakkoncentratet som skulle komma att bli nyckeln till familjens framgångssaga.

Det har betydelse att fabrikör Robert Roberts – farfars farfar till de som driver företaget i dag – var nykterhetsman. Han hade på nära håll sett vad alkoholen kunde ställa till med och ville gärna bidra på sitt sätt till att svenska folket nyktrade till – åtminstone till jul.

Hans ambition var från början att skapa en alkoholfri öl som var så god att folk kunde tänka sig att köpa den ändå. Därför kallade han den nya uppfinningen, enligt sonens importerade recept, för julöl. Ganska snabbt bytte man dock namn till julmust och resten är, som det heter, historia. Det berättas att både han och sonen var mycket socialt engagerade. De skänkte bort ved under de bistraste vintrarna och var på olika sätt engagerade i välgörenhet i staden.

Robert Roberts föddes 1866 och var alltså medelålders när han slog sig ner i Örebro 1910. Staden växte hastigt och välkomnade företagsamma entreprenörer. Roberts förspillde ingen tid utan bildade genast ett aktiebolag, där en av sönerna (Harry) gick in med kapital. Det gjorde däremot inte hans bröder, Hugo och Erik. Mer kapital kom i stället från två driftiga systrar, Hanna och Elisabeth Lindberg, som startat en egen hattfabrik. Hanna Lindberg åkte, precis som Harry Roberts, till Tyskland på studieresa.

Hon kom hem med ett annat succé­koncept i bagaget i form av halmhatten, som blivit rasande populär på kontinenten. Hon lät kvinnor i Örebro sitta hemma och tvinna halmflätor som sedan levererades till fabriken. Unga som gamla kunde bidra i tillverkningen, och barnomsorgen löstes genom att de kunde arbeta i hemmet. Vi vet inte mycket om relationerna till systrarna Lindberg, förutom att de tidigt köpte aktier i Roberts företag och på så sätt spelade en viktig roll i detta tidiga skede.

Familjeföretaget AB Roberts i Örebro lät snart höra tala om sig, mest för sin revolutionerande nya dryck, men också för andra kända läskedrycker. De första åren huserade Roberts i centrala Örebro men köpte sedan en tomt på Väster, med en viktig tillgång i form av en stor gammal fruktträdgård. Dit flyttade man, byggde nytt och utvecklade successivt verksamheten till vad den är i dag. Flera generationer Roberts är fortfarande aktiva, dock med den externt tillsatta vd:n Bodil Ajvinder (som visserligen är Görans bonusdotter) i spetsen.

En rolig anekdot de berättade när jag besökte företaget tidigare i år, gäller tiden före andra världskriget. Då köptes stora mängder apelsiner in till produktionen av apelsinläsk. Men det var inte saften och fruktköttet som Roberts ville åt, utan apelsinoljan som fanns i skalet. När det var tillverkningsdags hängde därför en stor banderoll över Drottninggatan i närheten av Roberts lokaler, med budskapet ”Apelsinskalning pågår”. Då visste örebroarna vad som vankades i form av färdigskalade apelsiner till en mycket billig penning.

Sonen Harry tog över på 30-talet, och kriget var naturligtvis svårt även för företaget som knappt kunde få tag i råvaror till produktionen och dessutom hade stora delar av personalen inkallad.

Efter kriget, med nästa generation och Arthur Roberts vid rodret blåste det nya vindar. Han såg till att företaget fick nya, ändamåls­enliga lokaler och man började arbeta med nymodigheter som lastpallar och palldragare.

1980 tog Göran Roberts över som vd, och han är aktiv än i dag. Göran, en vänlig men bestämd herre som med sitt skägg och sin glimt i ögat ser ut som en jultomte, hör till de få enstaka nu levande personer som ruvar på julmustessensens hemlighet. Receptet hålls inlåst, men Göran kan receptet utantill. Ändå skrivs det ut varje gång det görs en kvalitetskontroll – för att han skall vara helt säker på att inget misstag begås.

Om vi nu ska reda ut vad den här drycken egentligen innehåller är den första frågan som måste besvaras denna: är julmust egentligen … en must? Nationalencyklopedin får reda ut begreppen: ”Must är en dryck av bär- eller fruktsaft, ofta av äpplen. Ordet har numera i stor utsträckning ersatts av juice, dock inte druvmust i samband med vinframställning”. Uppslagsverket konstaterar också att jul- och påskmust ”är en svensk uppfinning” och att recepten är varierande: ”Vanligtvis ingår ett extrakt på malt eller humle utan alkohol”.

Detta bekräftas av tillverkarna under mitt besök hos familjen Roberts: humle och malt utgör stommen. Detta tillsammans med en hemlig mix av kryddor ger drycken dess karaktäristiska mörka, rika smak. Att olika julmustmärken ändå smakar olika beror på att bryggerierna varierar sin blandning av vatten, extrakt och socker­ (eller andra sötningsmedel). Många hävdar också att musten får en rundare och fylligare smak efter ett års lagring i glasflaska i en sval och mörk miljö.

En välkommen nyhet på senare år har Roberts kunnat ta fram tack vare sin försäljningschef Anders Möller, som fick idén att importera gamla ekfat (som innehållit bland annat rom) från Frankrike. Genom att lagra essensen i dessa fat har intressanta smakvarianter uppkommit.

Entusiasterna vet att det är stor skillnad på olika mustsorter beroende på bryggeri, trots att nästan alla använder extrakt från samma företag. Extraktet är bara en liten del av den färdiga produkten och tillverkarna kan påverka smaken mycket när de tillsätter socker, kolsyra, vatten och ibland andra kryddor.

Många har känt sig kallade att analysera innehållet. En av dem, Christoffer Johansson som drivit den uppskattade bloggen Addicted To Julmust, har kunnat identifiera ett trettiotal ingredienser i olika kombinationer. Det finns i Sverige i dag uppåt fyrtio julmustsorter. Några tillverkas av mycket små bryggerier, och vissa matvarujättar tillverkar också egna sorter.

Till de vanligaste ingredienserna som gått att ringa in hör: aspartam, aromämnen (naturliga, naturidentiska, syntetiska, rökaromer), citronsyra, enbär, glukos-fruktossirap, humle, kaliumsorbat, kolsyrat vatten, kryddextrakt, källvatten, malt, natriumbensoat, natriumcitrater, sackarin, socker och sockerkulör.

Försäljningen av julmust i Sverige gör att Coca-Cola minskar sin försäljning med omkring 50 procent i december varje år och självklart har det multinationella företaget försökt utmana Roberts AB på olika sätt genom åren. Enligt familjen har Coca-Cola – ibland själva, ibland genom misstänkta bulvaner – försökt köpa rättigheterna till det hemliga receptet för att själv kunna dominera försäljningen. Försöken har varit fruktlösa.

Häromåret sade Coca-Cola upp alla sina avtal med ett känt svenskt bryggeri, enligt uppgift eftersom detta skall ha vägrat ge efter för Coca-Colas krav på att sälja mer Coca-Cola under december på bekostnad av bland annat julmusten.

Media har skildrat hur Coca-Cola gett sig på massiva marknadsföringskampanjer i syfte att ersätta julmusten på svenskarnas bord. Runt millennieskiftet dubblerade de sin reklambudget i Sverige och satsade fem miljoner kronor på att profilera sig som en klassisk juldryck. Kampanjen fortsatte i flera år, men julmustens ställning lät sig inte rubbas.

Till slut bytte Coca-Cola taktik. Bland andra Expressen har beskrivit hur de 2004 vände sig till Roberts och bad att få köpa mustextrakt. Det blev affär och samma år lanserade Coca-Cola sin egen julmust Bjäre, baserad på Roberts produkt. Men colamusten blev ingen succé. Trots intensiv marknadsföring gick det bara sämre. 2007 förpassades Bjäre Julmust till McDonalds, och året därpå togs produkten bort, för att göra blygsam comeback 2011.

Ända från början har musten haft en given plats på svenska matbord, där den passar särskilt bra till kryddig mat. Det är enligt många mustens fylliga smak som gör att den inte känns så söt och därför passar bra som måltidsdryck, och då faktiskt inte bara till den traditionella julmaten.

Den uppskattas också till husmanskost i största allmänhet, vilket kan vara en förklaring till att de perioder då vi svenskar dricker must tenderar att bli längre. Julmusten är också något som uppfattas som unikt svenskt, och många vittnar om att smaken är starkt förknippad med julminnen från barndomen. Den ger oss en kulturell trygghet och blir till en symbolisk tidsmarkör i en era när allt egentligen finns tillgängligt året runt.

Många är också de inflyttade svenskar som tagit drycken till sitt hjärta, och att dela en julmust kan också bli en gränsöverskridande handling: mellan generationer och mellan människor med olika kulturell bakgrund.

Men hur var det nu: är det någon skillnad på julmust och påskmust? Enligt en rundringning bland bryggerierna är dessa båda dryckestyper identiska, i tre fall av fyra. Men i ett antal fall uppger tillverkarna alltså att det visst är skillnad. Och vad svarar Göran Roberts när jag frågar? Han bara ler. Som jultomten.

Anna Carlstedt skriver just nu på en bok om julmust och dess historia. Planen är att den ska publiceras till nästa jul.