– Hej Shahed! ropar Junis-ledaren Johanna Tsupukka genom mörkret och snöflingorna.
En flicka med rosa tröja och finurlig blick sliter ögonen från det vita som ramlar ner från himlen och tar Johanna i handen. De går tillsammans in i asylboendet och nerför trappen till en sliten källarlokal med dålig belysning och inga fönster. Där springer 20 barn fram och tillbaka.
– Det är väldigt bra att Junis kommer hit, för barnen här har inget att göra. De sitter bara hemma och gör ingenting. På de här träffarna kan vi leka tillsammans, säger 13-årige Mohammed Kihia som har flytt från kriget i Syrien.
Ljudvolymen är hög. Några killar åker rollerblades och kraschar med jämna mellanrum in i en vägg medan andra leker ramslekar i en ring med Johanna.
I ena änden av rummet spelas det tv-spel och i den andra änden tittar några på Mr Bean. Mohammed Kihia sätter sig på en kudde på golvet framför filmen och lägger armarna om sin lillebror. De skrattar och pekar. Mitt i rummet står ett runt bord fullt av kritor och papper. Elvaårige Khaled Al Ali håller sin lillasyster Haia i handen nästan hela tiden – förutom när han ritar. Den svenska flaggan på ena sidan pappret och den syriska på den andra. När han är klar visar han upp dem med ett stort men snabbt leende.
Barnen kan inte så mycket svenska, men Adulrhman Alsagier, som liksom de flesta här också har flytt från Syrien, hjälper till att översätta. Han nickar mot en av flickorna som springer omkring i rummet, berättar:
– Hennes mamma blev dödad, så hon var väldigt ledsen och ensam när hon kom hit. Men efter att Junis startade här började hon glömma allt jobbigt som hänt. Hennes pappa har sagt att det har varit väldigt bra för henne att vara med här.
Asylboendet ligger i och runt ett gammalt hotell i det lilla samhället Ställdalen utanför Kopparberg i Västmanland. Hit har det på kort tid kommit flera hundra asylsökande, nästan lika många som byns invånarantal.
I senaste kommunvalet röstade drygt en tredjedel på Sverigedemokraterna, en höjning med 25 procentenheter jämfört med förra valet. Junis-ledaren Ralf Nielsen besökte boendet för första gången i höstas i sin roll som lokalpolitiker.
– Efteråt frågade jag om vi i Junis kunde få komma hit och visa film för barnen, berättar han.
Det fick de. Och sedan dess har de utökat aktiviteterna.
– Det är jättekul, det känns som om man gör något meningsfullt. Som mest var de 50 barn på träffarna, men nu har många flyttat, säger han.
Flera av barnen från asylboendet brukar nu också följa med till Junis-träffen i grannsamhället Kopparberg, där det främst brukar komma barn som är födda i Sverige.
– Det är väldigt roligt! På så sätt får de andra kompisar och barnen från Junis i Kopparberg lär sig att de här barnen inte är så farliga.
Den sista kommentaren gläntar in till något Ralf Nielsen inte pratar så mycket om.
– Jag har mest fått positiv respons att vi är här, men …
Han har också fått några obehagliga samtal om att Junis inte borde rikta sig till barnen på asylboendet. Men det hindrar inte honom.
– Det negativa får man ta. Det här är ju så roligt!
Johanna Tsupukka håller med.
– Det är jättekul, så givande. Barnen har roligt och får göra något annat än att bara sitta inne i lägenheten.
Hon jobbar som lärare och har några av barnen i skolan.
– De har ingenting att göra på fritiden annars. De frågar alltid i skolan när vi kommer nästa gång och när vi kommer hit kommer de springande mot oss.
Klockan närmar sig sju och Junis-träffen är slut för i dag. En flicka sjunger ”Jag blir så glad när jag ser dig” på klingande svenska, medan hon samlar ihop sina teckningar och går ut ur lokalen.
Enkät. Vad tycker du om Junis-träffarna?
Salam Alsagier, 9 år, från Syrien:
– Jag har roligt här! Jag brukar rita, måla och leka klappramsor.
Khaled Al Ali, 11 år, från Syrien:
– Det är väldigt bra. Jag kommer hit för att ha roligt och leka med de andra barnen.
Jessy Kaurie, 9 år, från Syrien:
– Jag gillar att sporta, spela tv-spel och rita. Träffarna är bra!