En, kanske två öl inför derbyt, inte mer. Det gäller att vara skarp och klar i huvudet. På tårna. Fyllan får komma senare. Adrenalinet pumpar, fighten är snart det enda som räknas.
Det var i sammandrabbningarna utanför fotbollsarenorna den riktiga spänningen fanns. I tumultet där slag och sparkar ven i luften var huliganledaren Joakim Eriksson kungen. Som en fotbollsstjärna, men med helt andra spelregler.
– Var man bra på att slåss fick man den ultimata respekten. Man blev sedd och fick en identitet, de andra grabbarna såg upp till en. Det var det jag hela tiden sökte: bekräftelse och gemenskap.
Joakim Eriksson var under nästan två decennier med och byggde upp och ledde den ökända huliganfirman DFG, Djurgårdens Fina Grabbar. I boken ”I skuggan av slagen” ger han sin personliga berättelse om de turbulenta åren. I fokus står maskulinitet, gemenskap och beroende – och vad som händer när våldet och kickarna blir hela ens existens.
– Jag har grävt i minnen och trauman, legat sömnlös om nätterna. Det har varit en jobbig process med mycket rädsla kring hur folk kommer att döma mig. Men jag bestämde mig att jag behöver vara helt sann i boken, annars blir det inte äkta.
Vad fick dig att skriva boken?
– Jag vill ge en förståelse till varför man kan välja en sådan väg som jag gjort, vad som ligger bakom all destruktivitet. Men jag vill också sprida hopp, visa att förändring är möjlig och att det finns en väg ut ur mörkret.
Allt började med en trasslig uppväxt i Rissne, med en pappa som stack och en brorsa som tidigt drogs in i missbruk. Joakim Eriksson ser tillbaka på en tid som präglades av en snäv syn på manlighet, där det underliggande hotet att stämplas som svag gjorde det förbjudet att prata om känslor – ”är du bög eller”?
– Jag slukade serietidningar om Hulken, Stålmannen och Fantomen, och filmer med Van Damme och Bruce Lee. De var mina hjältar. Man skulle vara stor, stark och duktig på att slåss. Under 80-talet var det en kickersvåg i Rissne, ungdomar höll på med karate, kung fu och taekwondo. Snygga sparkar gjorde en populär hos tjejerna.
Som tonåring drogs han till klacken på Stockholms stadion, och snart till våldet utanför. Längtan efter tillhörighet var stor. Bland huliganerna hittade han sin familj, sin trygghet.
– Jag har alltid sökt mig till spänning. När folk springer runt och slåss och det är kaos, det tyckte jag var skitcoolt. Men det handlade också om gemenskapen, polarna, resorna och festandet. Vi gjorde allt tillsammans. Att vara fotbollshuligan blev en livsstil, vi hade samma kläder, samma frisyrer, lyssnade på samma musik. Det var som att hitta hem.
Joakim Eriksson har åkt på mycket stryk genom åren. Utslagna tänder, brutna ben. Han har sett vänner dö. Hur vågar man fortsätta utsätta sig för livsfara gång på gång?
– Förmågan att aldrig backa väger tyngre än allt annat. Man får aldrig visa sig svag. Det är en stor del av kulturen i de här kretsarna.
Var du tvungen att ta droger för att palla?
– Nej, innan uppgjorda fighter fick man inte ta droger eller vara för full. Det kunde locka till sig polisen och förstöra för resten av gruppen. Lojaliteten gentemot grabbarna var extremt viktig. Dessutom vill man ju inte vara påverkad om man ska tävla i något. Det här var ju som en sport för oss.
Alkohol och droger hade dock en given plats i huliganvärlden. Efter fighterna var det lämmeltåg till pubarna, och med åren tog knarket över, berättar Joakim Eriksson.
– I början av 90-talet var det mest alkohol kring matcherna, men med tiden kom rave-vågen med Docklands och allt det där. Amfetamin, kokain och ecstacy blev vanligare. På 00-talet eskalerade allt. I stället för att samlas på puben efter match drog vi till någons lägenhet och drog streck, och sket i fighterna. Det sabbade sammanhållningen som fanns innan.
Jakten på kickar startade tidigt. I tolvårsåldern började han dricka alkohol, vid sexton upptäckte han hasch. Barndomshemmet förvandlades till en ungdomsgård utan några vuxna som satte gränser.
– Mamma kom hem och städade och tvättade, sen drog hon till sin kille. Då kom brorsan dit med sina polare, och alla satt och rökte braj. Jag skulle väl till plugget dagen efter, men det slutade med att jag också satt där med grabbarna och puffade.
Efter gymnasiet startade Joakim Erikssom rörfirma, affärerna gick bra och han höll sig borta från droger. Men i trettioårsåldern drabbades han av Hortons syndrom, även kallat ”suicide headache”. Han blev beroende av tunga värktabletter, hamnade efter med jobb och började ta amfetamin för att orka sitta och fakturera på nätterna.
– Jag hamnade i en ond spiral och blev blåst på 700 000. Tablettmissbruket eskalerade och allt runt omkring mig föll isär. Jag blev lämnad av tjejen, blev utbränd och deprimerad och gick i personlig konkurs. Vid fyrtio var jag kriminell, hemlös och djupt skuldsatt.
Stöld, narkotikabrott, rattfylleri, häleri, olovlig körning, vapenbrott. Joakim Eriksson sjönk allt djupare ner i kriminalitet, och under ett år blev han gripen 45 gånger. Vändpunkten kom i fängelset: 17 månader på Beatebergsanstalten.
– Jag bara körde på tills de till slut låste in mig. Djupt bitter på mig själv, min omgivning och samhället som svikit. Flera gånger hade jag sökt hjälp för mitt beroende utan resultat. Det var liksom ”fyll i de här pappren och kom tillbaka om en vecka”. Det funkar inte när man är hemlös och missbrukar. Då behöver man hjälp direkt.
Hur fick du hjälp i fängelset?
– Jag blev nykter, började träna och jobba i verkstaden. Kåken var bra för mig. Men det viktigaste av allt hände i mötena med anstaltens terapeut. Vi pratade om skuld, skam, sorg och rädslor, känslor jag aldrig riktigt pratat med någon om förut. Hon lärde mig meditera. Jag minns att jag satt i min cell under en meditation och tårarna bara rann i ett slags euforiskt rus. Det var ett andligt uppvaknande.
Joakim Eriksson kom för första gången i kontakt med sina känslor och kunde börja jobba med sig själv. Han har genomgått flera tolvstegsprogram, går på möten, är sponsor och har utbildat sig till både behandlingsassistent och beroendeterapeut.
– Idag är jag nykter sedan många år, och behovet av att fly in i våld, alkohol och droger är helt borta. Jag känner mig äntligen fri.
När du ser tillbaka på ditt liv – ångrar du något?
– Jag ångrar inte det livet jag levt, men jag kan ångra vissa händelser. Det finns saker jag gjort som jag känner oerhörd skam för. Det är ett under att jag inte har dödat någon, och att jag själv lever. Sett i backspegeln hade jag valt en annan väg idag, men jag tror att det var livet jag behövde just då. Jag behövde få bekräftelse och bli sedd. Idag vet jag att det finns andra sätt för att uppnå det. Det hoppas jag kunna förmedla med min berättelse.