Tillsammans med experter byggde Birgitta Göransson, då chef för Kriminalvårdens region väst, i början av 2000-talet upp en vårdkedja för narkotikamissbrukare.
– Vi satsade på att implementera insatser och metoder som utvärderats nationellt och internationellt. Vi arbetade med att identifiera, motivera och behandla narkotikamissbruket under strafftiden och arbetade för uppföljande vård, säger hon.
Behandlingsavdelningar inrättades över hela Sverige och läkemedelsassisterad behandling infördes i svensk kriminalvård. Insatserna utvärderades.
– Utvärderingen visade att separata behandlingsavdelningar, dit missbrukaren sökte frivilligt, krävdes för att få en positiv effekt och färre återfall.
”Separata avdelningar, dit man söker frivilligt, krävs för positiv effekt.”
Birgitta Göransson
Behandlingsinsatserna skapade ett bra anstaltsklimat.
– En undersökning visade att relationen mellan intagna och vårdare på behandlingsavdelningar byggde på engagemang, respekt och närhet, som stärkte förändringsarbetet. På vanliga avdelningar, särskilt på säkerhetsavdelningar, är det distans och kontroll som gäller.
Det underblåser en misstänksamhet, ett ”vi och dom”-tänkande, och en subkultur av kriminella värderingar bland intagna. Det ökade strafftänkandet, som präglar samhället i dag, med krav på längre och hårdare straff gör att det blir allt trängre på fängelserna.
– Kriminalvården kan inte säga nej för att det är fullt. De måste ta hand om de dömda, även om det inte finns plats. Jag vet att Kriminalvården verkligen anstränger sig för att hitta nya platser och dubbelbelägger celler. Men i jakten på platser lägger man ner behandlingsavdelningar för att få tillgång till några få icke-belagda platser.
Eftersom en majoritet av de intagna har någon form av missbruk anser Birgitta Göransson att det borde gå att fylla platserna.
– Man kunde ha intensifierat uppsökande verksamhet på häktena där missbrukare kan motiveras att söka till de tomma platserna. Istället har alla uppsökartjänster dragits in. Man kunde också ha ökat insatser för att få fler intagna att söka kontraktsvård, halvvägshus, placeringar på behandlingshem eller frigång till arbete. Man kunde försökt motivera fler att avtjäna det korta fängelsestraffet med boja. Det hade säkert givit fler tillgängliga platser.
Att Kriminalvården nu vill ersätta tolvstegsprogrammet med KBT-baserade program, som ska genomföras på vanliga avdelningar, oroar Birgitta Göransson.
– Det finns ingen metod som är överlägsen alla andra. Men tolvstegsprogrammet är så otroligt bra för dem som levt ett långt liv i utanförskap och missbruk och visade bästa resultatet. Programmet är inte moraliserande och ger stöd under så lång tid man behöver. Behandlingen har utvecklats under decennier i Kriminalvården och går inte att återställa. Det går snabbt att riva ner, men tar åratal att bygga upp.
”Narkotikamissbrukarna är den största gruppen i kriminalvården, och då måste man se till att man har råd med behandling för dem.”
Hennes erfarenhet är också att de som gått tolvstegsprogrammet har lättare att hitta tillbaka efter ett återfall.
– Det är en livsstil och de vet alltid vart de ska vända sig. Narkotikamissbrukarna är den största gruppen i kriminalvården, och då måste man se till att man har råd med behandling för dem. Missbruket är dessutom drivkraften till annan kriminalitet.
– Kognitiva behandlingsprogram behövs också och efterfrågas av många, men om de inte genomförs i en god och motiverande miljö, som behandlingsavdelningar ger, blir effekten inte densamma.
En ny studie från Örebro universitet bekräftar det som såväl Birgitta Göransson som de tidigare internerna Lena Nordström och Annika Östberg i föregående artikel säger. I studien har tre behandlingsavdelningar på olika svenska fängelser ingått: två för män, varav ett högsäkerhetsfängelse (A) och ett med säkerhetsgrad 2 (B), samt ett för kvinnor med säkerhetsgrad 2, som är den högsta för kvinnor (C). På avdelning A användes KBT och på B och C 12-stegsprogrammet.
Studien visar att behandlingarna, där det krävs att man öppnar sig och talar om svåra saker, medför en ökad känsla av samhörighet mellan internerna. De har samtliga också en god relation till behandlaren, medan relationen till övriga anställda endast kan betraktas som god
på avdelning (C), där de anställda var engagerade i såväl terapin som i vardagliga bestyr och sysselsättningar, som att baka eller spela spel. Den goda relationen gjorde att samtalen från gruppterapin ofta fortsatte utanför behandlingstiden:
”Personalen här är bra. Jag skulle aldrig kalla dem plitar, de har namn och är människor. Vi är alla människor här.”
Bertha, intervjuad i studien.
På avdelning A utfördes behandlingen av specialutbildade fängelseanställda som normalt inte tjänstgjorde på avdelningen. Såväl på avdelning B som C kom terapeuten utifrån, men de anställda förväntades åtminstone till en del vara engagerade i gruppterapin. Något som de gjorde fullt ut på avdelning C, medan insatsen på avdelning B var halvhjärtad.
Forskarnas slutsats är att det större engagemanget från personalens sida på avdelning C, tillsammans med de gemensamma vardagliga sysslorna, är avgörande för att relationerna mellan personal och interner är bättre där. Studien är publicerad i International Journal of Prisoner Health.