Lena Norsström. Foto: Anna Simonsson.

Kriminalvården planerar lägga ner tolvstegsprogram

Lena Nordström och Annika Östberg är överens: tolvstegsbehandlingen i fängelset räddade deras liv. Nu hotas den av nedläggning på grund av platsbrist.

När Lena Nordström greps för grovt narkotikabrott i maj 2015 hade hon tagit amfetamin i trettio år och redan suttit i fängelse sex gånger. Men den här gången skulle bli annorlunda.

– Jag hade turen att få göra en tolvstegsbehandling på Hinseberg. Det finns bara ett fåtal såna platser för intagna kvinnor i hela Sverige. Det räddade mitt liv, säger hon.

”Jag hade turen att få göra en tolvstegsbehandling på Hinseberg. Det räddade mitt liv.”

Lena Nordström

För Lena Nordström var en avgörande skillnad att hon denna gång dömts till ett längre fängelsestraff, fem år. Tidigare har en stor del av hennes fängelsetid avtjänats i häkte.

– Ibland har jag fått sitta ett halvår på häkte. När man väl kommer till fängelset är det dags att förbereda för muck, och jag har varit fokuserad på att få tag på droger inför frisläppningen, säger hon.

Även om tiden på anstalt är kort tycker Lena Nordström att intagna med missbruk borde erbjudas behandling.

– Även om du bara sitter fyra månader så hinner du göra en grundutbildning i tolvstegsprogrammet.

Lena Norsström. Foto: Anna Simonsson.

På svenska anstalter erbjuds tolvstegsbehandling, kognitiv beteendeterapi, KBT, och substitutionsbehandling. Men drogfrågan genomsyrar många andra behandlingsprogram.

– Ungefär 70 procent av våra intagna har missbruksproblem, så det är något som vi behöver bemöta överallt, säger Martin Lardén, chef för Kriminalvårdens behandlingsenhet.

Martin Lardén håller med om att de långa häktestiderna är ett problem när det gäller att få personer i behandling.

– Vi vill möta dem med missbruksproblem tidigt när de har kvar bilden av verkligheten utanför murarna. Som det är nu så dröjer det länge innan de kan bli aktuella för behandling, och därför kan de vara svårare att motivera. Sedan är tiden som blir kvar väldigt kort, säger han.

Han säger att inget beslut om nedläggning av tolvstegsprogrammet är fattat än, men att det lutar åt att det blir så.

– Vi tycker att tolvsteg är bra. Hade det inte varit så trångt på fängelserna hade nedläggning inte varit aktuellt, säger han.

Fler domar och längre straff ökar trycket på Kriminalvården.

– Vi måste ställa in oss på att hantera fler klienter.

– De korta verkställighetstider vi har är ett problem. Så många som 60 procent avtjänar mindre än sex månader i fängelse. För de flesta fungerar därför inte 12-steg. De skulle ha bättre nytta av ett kortare grundprogram.

Ett sådant är på gång.

– Det bygger på KBT plus en ny modell med ett basprogram för alla. Det genomförs under två månader, tre gånger i veckan, och träffar fler områden, inte bara beroende.

Det framkommer från flera håll att stämningen är annorlunda på behandlingsavdelningar och att det kan påverka möjligheten till återanpassning. Hur blir det om man stänger de avdelningarna?

– Vår tanke är att istället sprida det här medmänskliga synsättet i organisationen. Vi har nog varit dåliga på att utnyttja vårdares potential att bidra till den personliga förändringen.

När Lena Nordström kom ut fick hon tag i en lägenhet i Stockholm och arbete hos Kriminellas revansch i samhället, KRIS. Hon har också varit tillbaka på behandlingsavdelningen på Hinseberg för att berätta om sitt liv och sin behandling.

– Det känns jättebra, de som sitter där kan identifiera sig med mig och min historia. Idag går jag på tolvstegsmöten varje vecka och tar en dag i taget, säger hon.

Annika Östberg har suttit i fängelse en stor del av sitt liv, mestadels i USA.

– Tack vare tolvstegsprogrammet har jag överlevt. Jag lever enligt tolvstegsprincipen och har idag ett liv som jag inte kunde drömma om tidigare. Narkotika är den största orsaken till kriminalitet. Jag var dömd för dubbelmord, men i grund och botten handlade det om droger. Att
inte behandla den problematiken kommer att stjälpa hela vården, säger hon.

Annika Östberg. Foto: Johanna Syrén.

Platsbristen är Kriminalvårdens argument för att ta bort vårdavdelningarna.

– Man kan inte blanda de som är motiverade för behandling med andra. Därför finns speciella vårdavdelningar för dem som går tolvsteg. Om de inte lyckas fylla avdelningen kan det alltså stå platser tomma där, trots att det är överfullt på andra ställen.

Att ta bort behandlingsavdelningarna anser Annika Östberg vara kortsiktigt.

– Det är så dumt. Man vinner platser just nu, men i längden blir det värre. Istället borde de satsa på att fånga upp fler i häktet och vägleda dem så de blir motiverade för behandling. Incitamenten för att genomgå behandling borde bli bättre så att det blir mer lockande, till exempel förkortade straff.

”Får vi ner narkotikaanvändningen, får vi också ner antalet intagna.”

Annika Östberg

Annika Östberg anser att arbetet måste bedrivas långsiktigt.

– Det fungerar inte med någon ”quick fix”. För personer med långvarigt missbruk måste processen få ta tid. Det är inget man klarar av på tre–fyra veckor. Man måste tänka år. Får vi ner narkotikaanvändningen så får vi också ner antalet intagna. På de amerikanska anstalter där jag jobbat med tolvsteg kunde jag se många lämna fängelset och komma tillbaka igen, men färre kom tillbaka av dem som genomgått programmet, säger hon.

Hennes egen uppfattning är klar.

– Tolvsteg är den behandling som lyckas bäst. Det är en enkel, men ändå grundlig och djup process som tar med alla delar av beroendet.

Konsekvenserna om vårdavdelningarna försvinner anser Annika Östberg vara förödande.

– De flesta intagna skulle känna sig övergivna och ge upp. Många kommer att återfalla. Signalerna de sänder är att ingen bryr sig om hur det går för de intagna.

Annika Östberg. Foto: Johanna Syrén.

Hon påpekar att alla med beroende bär på mycket skuld och skam.

– Vi tar på oss väldigt mycket, även sådant som vi inte har ansvar för. Att reda ut vad som är vårt ansvar, vad vi kan göra något åt och vad vi bara måste acceptera, det tar tid.

Enligt Annika Östberg är en annan viktig aspekt att stämningen är annorlunda på vårdavdelningarna än på de vanliga avdelningarna.

– Det var därför jag bad att bli flyttad till en behandlingsavdelning när jag kom till Hinseberg, trots att jag var drogfri sedan många år. Attityden är som natt och dag. På beroendeavdelningen är folk beredda att jobba med sig själva. Personalen sitter ofta med i grupperna och de är mer ödmjuka och sympatiska än på andra avdelningar. De kan inte vara ”plitar” och jobba i en tolvstegsgrupp. Vi ser varandra som individer. Det är inte ”vi” och ”dom”.

Det som pågår innanför murarna följer med ut i samhället.

– Vakterna representerar så mycket mer än bara fängelset. De är representanter för hela samhället. Fångarnas syn på vakterna påverkar hur de ser på myndigheter och samhället i övrigt. Har de fått bra kontakt påverkar det hur de frigivna ser på världen. Då känns den inte så främmande och skrämmande, vilket underlättar återgången till ett normalt liv.

Lyssna på en längre intervju med Annika Östberg i avsnitt 38 av Accentpodden:

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer