Ed Worley växte upp utanför London i en arbetarklassfamilj. Hans pappa öppnade ett galleri, som sedan följdes av fler, vilket ledde till att sonen kunde gå i prestigefyllda Uppingham School. När han inte var i skolan umgicks han med vänner sedan tidigare. De var ute på kvällarna, drack alkohol och tog droger – och målade graffitti. Ed Worley kände sig till slut inte hemma i någon av de två världarna.
– Vi hade roligt, men drogerna gjorde mig alltmer isolerad. Det kom till en punkt när drogerna tagit allt från mig; värdighet, självrespekt och moralisk kompass, säger han.
Han började använda droger när han var 16, och det tunga missbruket pågick i drygt tio år. Under perioder levde han som hemlös, och trots att han hade stöd från sin familj gjorde missbruket att han drog sig undan från dem.
– Det blev successivt värre och jag använde droger för att det var kul och normaliserat bland mina vänner. Det är verkligen en epidemi här – i synnerhet kokain. Det finns överallt och människor tar det på puben efter jobbet.
”Jag kämpar varje dag för att vara den bästa pappan.”
Ed Worley
Han försökte bli nykter flera gånger innan han träffade en psykolog som det fungerade med.
– Sedan träffade jag min fru Ruth och fick barn, det har verkligen förändrat mitt liv. Jag kämpar varje dag för att vara den bästa pappan. Det innebär att jag måste kunna gå vidare och släppa saker, något min psykolog hjälpte mig med.
Som nykter ser Ed Worley tydligt hur människor begränsas av att dricka alkohol och ta andra droger.
– Du dricker hela helgen och sedan är du bakfull på måndagen, och efter det har du kanske tre bra jobbdagar innan allt sätter i gång. Det får människor att bli så avskärmade. Det anses vara coolt, men det förstör bara människors liv.
– Jag vill förändra synen på droger som har gjort att det är så normaliserat. Det är nästan ännu viktigare med alkohol, eftersom ännu fler dricker alkohol och det är ännu mer normaliserat.
Han målar under namnet Opake, och i sitt konstnärskap upprepar han ofta samma bild om och om igen. Det gestaltar hur han upplevde sig vara fast i en cirkel av galenskap där han gjorde samma sak om och om igen och varje gång förväntade sig ett annat resultat. Det är viktigt för honom att verken inte exkluderar någon.
”Det är svårt att vara mjuk, och att förlåta sig själv.”
Ed Worley
– Jag använder mig av välkända symboler för att mina verk ska vara tillgängliga för alla genom populärkulturella referenser.
Seriefigurer och historien som berättas genom dem påminner honom också om det liv han levde med missbruket.
– Narrativet handlar nästan alltid om att hela historien först byggs upp med mycket energi som blir kaos, och som sedan följs av explosivitet och till sist sammanfall. Det var så jag levde mitt liv.
Seriefigurer är också ”mjuka”, vilket har en relevans för tillfrisknandet, då en av de svåraste delarna för Ed Worley med att bli nykter har varit att förlåta sig själv.
– Det är svårt att vara mjuk, och att förlåta sig själv.
En annan svårighet med att bli nykter var att hitta ett nytt syfte med livet. Under tiden som beroende var målet alltid att hitta nya droger – och utan den jakten uppstod en tomhet.
– Jag kan måla med samma intensitet som jag jagade droger och vissa gånger målar jag i upp till arton timmar på ett dygn. Det kan låta ohälsosamt, men det håller mig frisk och får mig att fungera som en vanlig människa i samhället. Det ger mig också rutiner och ett sammanhang. Målandet är meditativt och jag har ett fullständigt fokus på nuet. Det är viktigt att leva här och nu och inte försvinna bort i att älta det förflutna eller fundera på framtiden, säger han.
”Målandet är meditativt och jag har ett fullständigt fokus på nuet.”
Ed Worley
Hans konstnärskap är framgångsrikt och för ett tag sedan fick han ett ekonomiskt fördelaktigt erbjudande från ett stort kommersiellt galleri. Men istället valde han att starta ett samarbete med det mindre galleriet Quantus.
– Universum talar till mig vid vissa tillfällen tror jag, och jag klickade så bra med människorna som jobbar där. De förstod mig, och jag har obegränsad konstnärlig frihet samtidigt som vi har samma målsättningar. De ger mig en vision och det är viktigt för mig.
Han har nyligen haft sin första utställning, Sanity Through Repetition, och det bjöds på frukost i stället för champagne.
– Vi bjöd in människor som har erfarenhet av psykisk ohälsa och som vill bli konstnärer. Det är viktigt att visa dem att om jag kunde så kan de också.