Anna Fugelstad, forskare vid Karolinska institutet, presenterade nyligen en rapport om den svenska opioidkrisen. Hon jämför den svenska narkotikadöden med den amerikanska, som kom i tre vågor.
– Den första vågen kom när det långtidsverkande, smärtstillande preparatet oxycontin introducerades i USA i mitten av 1990-talet. Det lanserades med en enorm marknadsföringskampanj och sades inte ge något beroende. Förskrivningen skärptes först när antalet döda var fler än i trafiken, säger hon.
Den andra vågen kom när de som blivit beroende av läkemedlet, och hade svårt att få det på recept, gick över till heroin.
– Den tredje vågen var när fentanyl kom, ett syntetiskt preparat som är billigare att framställa än det växtbaserade heroinet.
För att avgöra om Sverige har en liknande opioidkris som USA genomförde Anna Fugelstad och hennes kollegor tre studier.
Den första studien visade att andelen opioidförgiftningar ökade med 269 procent i Sverige under perioden 2006–2014. Hela ökningen kunde tillskrivas olika opioidläkemedel. Personer med tidigare missbruksdiagnos var den största gruppen. En fjärdedel var personer som fått recept på smärtstillande preparat före en eventuell missbruksdiagnos.
Den vanligaste opioiden bakom dödsfallen var metadon, som används främst inom läkemedelsassisterad behandling av opioidberoende, laro. Näst vanligast var heroin.
Ökningen, som skedde 2006, anser Anna Fugelstad beror på ökad tillgänglighet.
– År 2005 försvann det centrala registret samtidigt som många av de tidigare restriktionerna för substitutionsbehandling togs bort och laro-verksamheten byggdes ut snabbt i hela landet. Laro behövs för att rädda liv, men det är också viktigt att se till att det inte leder till dödsfall.
Enligt rapporten blev det samtidigt vanligare med förskrivning av starka opioider vid kronisk smärta.
– Tillgänglighet är det som driver konsumtionen. Det är väl belagt på alkoholområdet. Tidigare var rehabilitering viktigt, nu skriver man ut smärtstillande läkemedel istället.
Den andra studien gällde omständigheterna kring metadonförgiftningar under perioden 2006 och 2015 bland unga 15–29 år, en grupp som på den tiden sällan fick del av metadonbehandling och alltså inte fick metadon på recept. Däremot hade en majoritet av de avlidna vårdats för missbruk tidigare.
Studien visade att de avlidna i en majoritet av fallen hade anhöriga eller vänner i närheten när de dog.
– De flesta dog i sömnen, ganska lång tid efter förmodat intag. På morgonen gick de helt enkelt inte att väcka och när ambulansen kom var det redan för sent. Metadon är långtidsverkande och den maximala effekten kommer först efter flera timmar när personen redan gått och lagt sig.
De som dött hade inte ingått i något behandlingsprogram.
– De har sannolikt missbedömt hur stor dos de tålde.
Den tredje studien gällde dödsfall till följd av oxikodon. Mellan 2006 och 2018 avled 576 personer av oxikodon. Under perioden ökade såväl förskrivning som dödsfall tio gånger. Gruppen skiljde sig från övriga opioiddödsfall då personerna var äldre när de dog, en större andel var kvinnor, och drygt hälften hade egna recept på oxikodon.
Anna Fugelstads slutsats är att den svenska opioidkrisen inte liknar den amerikanska, där de flesta dör av olagliga preparat – de svenska dödsfallen orsakas av legala läkemedel.
Hon menar att det krävs andra metoder för att förebygga oxikodonrelaterade dödsfall jämfört med opioiddödsfall. Det starka sambandet mellan förskrivning och dödsfall, samt den höga andelen avlidna med egna recept, pekar enligt henne på att förskrivningen behöver ses över.
– Förskrivningen måste bli mer restriktiv. Vill man minska dödligheten är den effektivaste åtgärden att minska tillgängligheten på starka opioider, säger hon.
Anna Fugelstad är mycket kritisk till att det saknas register över patienter i laro-behandling.
– Sedan 2011 får många patienter läkemedlen direkt av mottagningen, utan egna recept. Då går det inte längre att följa utvecklingen och göra en samlad bedömning.
Hon får medhåll i sin kritik av Björn Johnsson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.
”Detta är ett välkänt problem som ökat i takt med att allt fler regioner börjat köpa in laro-läkemedel som rekvisitionsläkemedel, direkt till mottagningarna, i stället för att skriva recept. Då hamnar patienterna inte i läkemedelsregistret och det går inte att veta hur många det finns nationellt, även om vissa landsting har egna register. Jag har lyft frågan i många sammanhang”, skriver han i ett mejl till Accent.
Björn Johnsson tycker dock att det är nästan ännu mer bekymmersamt att ingen vet hur många som är opioidberoende totalt.
”Någon ordentlig studie om förekomsten av ”tungt missbruk” har inte gjorts sedan 1998. Man förstår ju hur svårt det blir att bedöma vad den höga narkotikadödligheten beror på när vi varken vet hur många som har opioidberoende eller hur många som erbjuds den bästa behandlingen för sådant beroende”, skriver han.