Medberoendet har gått som en röd tråd genom Sanna Lundells 35-åriga liv. Hon växte upp med två föräldrar som drack och redan från späd ålder lärde hon sig att effektivt mota undan sina egna behov.
Hemma fanns det ju hela tiden bränder att släcka.
– Jag fick mycket kärlek också, allt var inte nattsvart. Men det fanns stora luckor som har präglat mig och mina livsval, säger Sanna, som har gått i terapi för att försöka komma tillrätta med alla de ”symptom” som medberoendet har gett upphov till.
– Jag har haft svårt med tillit och relationer. Jag har en enorm frihetslängtan och har svårt att sätta gränser. Konflikter skapar mycket ångest och undvikande, eftersom de är förknippade med antingen alkohol eller depression. Jag har väldigt lätt för att anpassa mig till gruppen, jag är som en kameleont som har svårt att säga nej. Jag har inte vetat vem jag är eller vad jag vill. De här ohälsosamma beteendena är något jag aktivt jobbar med varje dag, säger Sanna och tillägger att många säkert kan känna igen sig i det här – det är vanligare än man tror.
Hon menar att medberoendeproblematiken kan uppstå i så många olika skepnader. Man tror att man har hittat ”rätt” relation den här gången, en bra person. Men så uppdagar det sig snart att han eller hon var ungefär samma som den förra, fast i en ny tappning.
– Det är jättesvårt att få nya, sunda beteenden att sätta sig när man är medberoende. Men det går och det är det jag och Ann Söderlund vill visa i vår dokumentära programserie som sänds i höst på SVT. Att det finns hopp och att man kan ta sig vidare och få ett bra liv, säger Sanna.
Hon anser att medberoende är ett folkhälsoproblem som är väldigt stigmatiserat. Det pratas inte så mycket om det och bilden av den medberoende som en trasig, udda själ är seglivad.
– Men det syns inte utanpå! Många medberoende är välfungerande och framgångsrika utåt. Men inuti är det kaos. Vi vill berätta om medberoende på bredden och djupet så att människor verkligen förstår vad det handlar om.
Idén till programserien väcktes för tre år sedan. Sanna och Ann, som också har erfarenhet av medberoende, gjorde grundlig research och fick snart tag i några personer som ville ställa upp. Därefter sålde de in idén till SVT, som nappade direkt.
En handfull personer och familjer skildras under tre timslånga avsnitt. Det är kvinnor och män, människor som är i början av sin process och som knappt är medvetna om att de är medberoende – och så några som har kommit ut på andra sidan och som delar med sig av sina erfarenheter.
Sanna Lundell understryker att ”Djävulsdansens” ambition är att skildra medberoende ur alla aspekter; hur det präglar barn och relationer och alla de andra uttryck som sjukdomen tar. Därför har de varit noga i urvalet av medverkande, så att det blir en bra bredd och variation.
I något fall har medverkande tvingats dra sig ur, eftersom det blev för tungt. Ett annat problem har varit att det har varit svårt att få män att ställa upp.
– Det säger något om vårt samhälle. Hur stigmatiserat det är för män att vara beroende av en kvinna. Män får inte vara svaga. Men det är nog vanligare att män lämnar en kvinna som är alkoholist. Medan kvinnor oftare stannar kvar i ett destruktivt förhållande, säger Sanna, som till sist ändå fick tag i några män som ville berätta.
– Det är folks berättelser som är bärande i den här dokumentärserien, liksom våra egna erfarenheter, säger Sanna som hoppas att dokumentären ska leda till att skammen som människor upplever inför medberoende ska minska.
– Det finns så mycket åsikter och förakt kring såväl medberoende som psykisk sjukdom och beroende. Medberoende är en sjukdom, men är nästan ännu värre, eftersom det är så skamligt. Det sopas under mattan. Vi hoppas på större öppenhet kring de här frågorna. Vi måste våga börja prata om det.