Nyligen besökte jag en by i norra Thailand som säger sig leva i harmoni med naturen. Bara själva uttrycket väcker ju ett löjets skimmer. Smaka på uttrycket. Harmoni med naturen. Det är ju bara sånt som kvasirasistiska arvtagare till Rousseau skulle säga. Min utbildning som journalist trogen (och med min bakgrund i humanekologi) så letade jag såklart efter sprickor i fasaden.
Hua Hin Lad Nai består av bara ett trettiotal hushåll och ligger mitt ute i skogen. Byn lyfts fram som positivt exempel av akademiker inom hållbar utveckling och tar emot hundratals personer varje år som vill lära sig mer om deras sätt att leva. Just när jag är där så är en kanadensisk high school-klass på besök.
Byn lever på skogen som omger dem. Här finns inga odlingsfält med monokulturer, utan grödorna de odlar finns utplacerade i skogen. De vet vilka växter som växer bra tillsammans. De vet vilka blommor bina föredrar och hur de hjälper dem att pollinera andra växter.
De kallar skogen för sin ”super market” och mycket av det de plockar i skogen är för egen konsumtion. Men här odlas också exklusivt, kaffe, kakao och te och gör honung som säljs svindyrt till köpare i Kina och Japan. På så sätt har byn lyckats anpassa sig till den omgivande kapitalismens förutsättningar utan att göra våld på sin egen kultur. Unga som ger sig ut i världen för att studera eller jobba verkar oftast vilja komma tillbaka för att applicera sina nya kunskaper i byn. Skörden från skogen säljs både individuellt och kollektivt för att uppbringa pengar om någon skulle behöva sjukvård utanför byn.
De vet vilka träslag som de kan elda i sina eldstäder inomhus för att hålla sig varma om vintern utan att skada lungorna.
De bygger till och med små hyllor åt fåglar som byggt bon under deras tak istället för att kasta ut dem, så att de slipper handskas med spillningen från ungarna.
Som journalist letar man oftast efter någon slags problematik eller konflikt. Det behövs för att berätta en bra historia. En by mitt i skogen där allt verkar gå rätt bra är därför en svår historia att berätta.
Byledarens son (som just kommit tillbaka till byn efter att ha pluggat IT i Japan), visar oss runt i skogen och pekar ut ätbara växter, fruktträd och örter. Så berättar han om en speciell dunge träd väster om byn. När någon föds i Hua Hin Lad Nai lägger man navelsträngen i ett bamburör och knyter röret runt ett träd som ett sätt att berätta för skogen att någon har fötts här. Det trädet får inte huggas ner, och alla i byn vet vilket träd som tillhör vem.
Var är min navelsträng? Antagligen hamnade den i nån gul låda med biologiskt avfall på Universitetssjukhuset i Linköping. Jag har själv, när jag jobbade som transportvaktmästare på sagda sjukhus, hämtat just gula lådor med biologiskt avfall från BB och kastat i restavfalls-krossen. Och vad spelar det för roll? Det är ju bara en skinnslamsa. Åtminstone i vår kultur.
Kanske är begreppet ”i harmoni med naturen” så löjeväckande för de flesta av oss eftersom vi inte kan relatera till att ha en så djup relation med en fysisk plats? Att leva av det som en bit land ger oss och att känna lojalitet till den skog man levt av hela sitt liv är ett främmande koncept för oss.
Men så verkar vi också helt oförmögna att ta hand om den enorma klimatkris vi skapat.