IOGT-NTO i Sydostasien

Jens Wingren: Fascinationen över bläcket

Det är åtta grader varmt i de thailändska bergen i Pang Mapha. Jag försöker värna min status som sällskapets köldtåliga skandinav, men värmer mig bäst jag kan över soppan om Phajon lagat till frukost.

Han är CLANPO:s kontaktperson i Soppong och bor bredvid en samlingslokal bygd med pengar från Sida via IOGT-NTO-rörelsens internationella verksamhet. Medan jag väntar på att de andra ska packa ihop sina grejer kikar jag runt i Phajon hus och hittar tatueringsmaskinen som ligger ihoppackad framför altaret.

Innan jag reste hit skrev jag i ett mejl till de anställda på regionkontoret: ”Jag har synliga tatueringar på armar och ben, i vissa kulturer kan det skapa problem.”

Jag har fått smyga in mina tatueringar på japanska badhus och blivit konfronterad med att de är haram på en marknad i Nablus. Men mest av allt så har jag blivit utstirrad, både hemma och utomlands. Och då anser jag mig inte vara så extremt tatuerad.

Men när jag börjar fråga Pajohn om tatueringsmaskinen så upptäcker jag att tatueringarna även kan skapa band. Vi inser direkt att vi delar ett intresse trots att vi inte delar ett språk. June från ROSEA-kontoret får agera tolk. Han visar den långa och grova nål som traditionellt används för rituella buddhistiska tatueringar och gamla ark med olika magiska motiv att tatuera. Phajon är nämligen inte tatuerare utan shaman.

Fascinerad försöker jag förstå så mycket som möjligt om hur tatueringar används rituellt inom Phajons tradition på så kort tid som möjligt. Det krävs inte mycket för att få honom att ta av tröjan och visa upp en rygg täckt av magiska formler och lår som är helt svarttatuerade.

Phajon. Foto: Jens Wingren.

– Jag har bara en tatuering som kan sägas vara rituell, säger jag och vänder ut och in på min underläpp för att visa mitt X.
Phajon gör en grimas som alla tatuerade skulle tolka som ”det där måste ha gjort ont.”
– Den gjorde jag på tioårsdagen av min sista fylla berättar jag, och snart har jag också dragit av mig tröjan för att visa upp mina tatueringar.

Även om vi inte förstår varandras språk och har väldigt olika ingångar till varför vi är tatuerade så kan vi ändå mötas i en fascination över bläcket under huden.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer